The Five-Year Engagement

Romcom i filmsoffan signerat Judd Apatow, i alla fall som producent. Apatow ligger bakom fler filmer än du anat och så fort det osar tokig Hollywoodkomedi a la "The 40 Year old Virgin" så kan ni slå er i backen på att han har ett finger med i spelet.

Apatow verkar ha hittat en lämplig regissör i Nicholas Stoller och har hittills producerat alla hans fyra långfilmer, Dumpad, eller Forgetting Sarah Marshall, där vi även såg Jason Segel i huvudrollen var Stoller första och den mest kända är formodligen Get Him to the Greek.

I huvudrollerna här ser vi Emily Blunt och ovan nämda, kungen av Bromance, Jason Segel. I all sin ytlighet belyser filmen ett nog så viktigt ämne. Hur mycket egoism är ok för att förhållande skall kunna få sin näring.

Vi får såklart inga svar - men en del roliga scener. Blunts brittiska bidrar på något omedvetet sett till att tillskriva filmen mindre slask-rom-com, även om det är precis det som det är.

Jag vet vad jag får och jag låter mig underhållas.

2/5

Seeking a Friend for the End of the World

What if? Jorden går under om tre veckor - vad gör du?

Precis det är frågeställningen i Lorene Scafarias film Seeking a Friend for the End of the World med omaka Steve Carell och Kiera Knightely i huvudrollerna.

Detta blir i slutändan en småmysig roadmovie med ett par stänk humor. Lite knasig på ett ganska skönt sätt.

3/5

The Master

Paul Thomas Anderson är kreatören till The Master och till sin hjälp för att realisera sina visioner har han en skägglös och mager Joaquin Phoenix och biroller av Philip Seymour Hoffman och Amy Adams. Samtliga är nominerade för Oscars, vilket är välförtjänt.

Anderson har gjort sex långfilmer av vilka jag förutom The Master, sett ytterligare tre - There Will be Blood (Daniel Day Lewis, filmen blev belönad med två Oscars), Magnolia (Tom Cruise) och Boogie Nights (Mark Wahlberg) - alla filmer jag kan rekommendera vilken dag i veckan som helst.

De två jag missat är; Punch-Drunk love med den osannolika kombinationen Adam Sandler, Emily Watson och, även här, Philip Seymour Hoffman. - och Hard Eight, debuten 1996.

In a broad sense, The Master tells the story of a soulless drifter, Freddie Quell (Joaquin Phoenix,) constantly drunk and with no purpose in life, finding sanctuary in the company of The Cause, a cult-like group lead by a charismatic intellectual, Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman.) Anderson fully releases himself from the constraints of traditional narrative storytelling. The film is told in a stream-of-consciousness style, loosely linking together vignettes and moments from the time these two men spend together, without any sense of "drive," "purpose" or "goal" in the traditional screen writing sense. It is a style perfectly befitting the emotional and spiritual state of the main character, Freddie, adrift in life with no anchor or sense of purpose of his own.

It's hard to really explain what makes The Master work even though it lacks many traditional narrative elements that provide most other films with powerful drama, closure and immediate gratification. It's a very subjective experience, and I'm sure many viewers will have difficulty immersing themselves in the film without the typical sense of narrative progression and character goals. For this reason, The Master is probably Anderson's least accessible film

Huvudet på spiken. Jag kan säga att jag inte kom in i den, kanske hade det krävt lite mer av mig? Historien tilltalar mig inte, får mig inte att sugas in och undra. Det osar kvalitet, men jag ställer mig frågan om detta är en film för filmvetare?

3/5

Avslutningsvis kan sägas att det ryktas att Andersons nästa projekt skall släppas 2014 och även den innehålla Phoenix.

Flight

Flight är en stark historia med Danzel Washington bakom spakarna. Det är inte för inte som filmen fått två Oscarsnomineringar i ryggen, med Washington som bästa manliga. Från att det varit lite tyst från hans sida de senaste tio åren har han kommit tillbaka i ett par underhållande filmer, såsom Safe House och Book of Eli. Härnäst väntar en film som heter 2 Guns, där han spelar med Mark Wahlberg. Vi får väl se hur det slutar.

I filmen flight berättar jag inte hur det slutar - men jag vill nämna att början är spektakulär. Knappast den typen av film man vill se på ett flyg, bör jag dock tillägga. Filmen är mycket mer än specialeffekter och kanske bäst kan beskrivas som ett Action Drama?

Bra skit, i vilket fall. En given film att se tycker jag.

4/5

The Imposter

Ännu en dokumentär, tänkte jag så sakteliga för mig själv när The Imposter rullades upp framför mina ögon.
Filmen handlar om en familj i Texas som en dag får ett telefonsamtal om att deras 16-åriga son, som varit försvunnen i mer än tre år, påträffas.

En tokigt historia, med tokiga människor - helt ok gjord, även om jag inte är en stor fan av dramatiseringarna.

Mitt råd är att inte läsa mer om filmen någonstans för att inte få den spoilad om det är så att vi funderar på att se den.

2/5

Source Code

Source Code har länge varit på min att se lista och idag så gjorde jag slag i saken. För regin står Duncan Jones, vars första långfilm var fantastiska Moon. Han nästa film kanske blir World of Warcraft - så säger i alla fall IMDB. Kommersiellt gick Source Code snuskigt bra vilket borgar för att vi kommer att se mer av honom, i alla fall bakom spakarna så att säga.

Soure Code har Jake Gyllenhaal i huvudrollen och biroller av Michelle Monaghan (ROMCOM favorit), Jeffrey Wright och Vera Farmiga. Farmiga står för den bästa prestationen och jag såg på hennes bio att jag sett henne senast i Danzel Washingtons Safe House och innan dess Up in the Air. I Up in the Air var även Anna Kendrick med, som i sin tur var med i End of Watch tillsammans med Gyllenhaal. Sluten cirkel, fast just kombinationen Washington och flyg kommer vi snart att komma tillbaka till.

Filmen är ingen Ground Hog Day, även om ramarna är bekanta. Där är ett litet tillfälle i filmen som påminner om scenen på resturangen, om än inte riktigt så spektakulär. Det är inte ofta jag säger detta men filmen, med sina 1½ timmar, kändes kort.

3/5

Savages

Det var ett tag sedan Oliver Stone var het som regissör, i alla fall sett till filmerna. När jag var yngre visste jag att det var något bra - Plutonen, Wall Street, Född den Fjärde July, The Doors, JFK och inte minst Natural Born Killers. Men det var ett tag sedan, av filmerna jag nämnde kom den senaste ut 1994. Man vet i alla fall att han har kraften att få med sig skådespelare till sina project och i Savages ser vi Travolta, Benicio Del Toro, Salma Hayek och Emile Hirsch (från Killer Joe jag såg i höstas).

Det är dock ingen av ovanstående vi ser i huvudrollerna i detta av vad som i början verkar som ett traditionellt triangeldrama. Detta sköts istället för det mesta snyggt av Blake Lively, Taylor Kitsch och Aaron Tayler-Johnson - av vilka tre jag tror vi kommer att se mest av Aaron Johnson i framtiden, med tanke på filmhistoriken. Kanske kommer du att se honom i Kick-Ass 2 (han var med i ettan), Anna Karenina (Oscarsnominerad kostymfilm...för kostym kategorin, om jag inte minns fel) eller varför inte i en ny Godzilla film som ryktas komma nästa år.

Men filmen då, denna, Savages? Efter att ha tillbringat 132min framför skärmen så är det första som slår mig hur snygg filmen är.

Där är säkert en hel del bra saker men summan är att jag inte helt köper paketet. Om jag inte kan köpa story och rolltolkningar så faller det platt för mig - tyvärr.

2/5

Detachment

Detachment är en deprimerande historia, det kan man se på alla lagerkransar på konvolutet. För tillfället känns det som om filmer där det mesta är helt åt helvete är i ropet när jag sätter mig framför skrämen.

I huvudrollen ser vi Adrien Brody, som jag första gången såg i The Pianist - en roll som gav honom en Oscar. Vad jag inte visste då var att jag såg honom i mitten på nittiotalet skymta förbi som kameraman i Natural Born Killers. Jag håller båda filmerna högt och undrar just om de fortfarande skulle hålla idag. Genom lite IMDB:ande lärde jag mig också att storyn i Natural Born Killers var skriven av Quentin Terantino, hur jag nu har missat det.

Här ser vi Brody som vikarie för högstadieungar, och man kan bara fundera över hur mycket det speglar verkligheten i dagens USA. För regin står Tony Kaye, som även gjort American History X, en annan verkligt bra film.

Det är så det knappt syns något ljus i den jäkla tunneln.

4/5

The Campaign

Ännu en Will Ferrell film, det har blivit en galen mängd genom åren. Få har varit bra, men de flesta har lockat till skratt.

Ett gäng kända ansikten gör honom sällskap i The Campaign, Zach Galifianakis (skägget i Bakfyllan), Dylan McDermott, John Lithgow, Dan Akryod.

Roligast är barnens bekännelser.

2/5

Searching for Sugar Man

Searching for Sugarman har blivit tokigt hypad. Den är prisbelönad och till på köpet Oscars-nominerad. Något att bita i. Jag visste inte mycket om den när jag sjönk ned i fåtöljen, förutom att den är gjord av en svensk, Malik Bendjelloul.

Bendjelloul gjorde sig känd i rollen som Philip i TV-serien Ebba och Didrik från 1990. Numera arbetar han som dokumentärfilmare och även på SVT i kulturprogrammet Kobra.
 

Det är en fashinerande historia, även om jag tycker det blir lite för mycket repetition och skapad dramatik emellanåt. Tycker också att man inte riktigt går helt till botten, där är fortfarande intressanta spår att följa. Nu ska jag inte gnälla, jag blev underhållen av en fantastiskt historia, och väntade till efter filmen för att se om det var en riktig dokumentär - eller om det var skådespelare (den var riktig).

Vi får väl se hur det går den 24:e Februari, ska man tro IMDB betyg så ligger den bäst till.

4-/5

Hysteria

Hysteria, filmen om mannen som uppfinner dildon. Snacka om att IMDB spoilar handlingen på 16 ord:

The truth of how Mortimer Granville devised the invention of the first vibrator in the name of medical science.
 

 I huvudrollerna ser vi Maggie Gyllenhaal och Hugh Dancy. Gyllenhaal är såklart ett bekant ansikte och faktum är att jag även lyckats fånga ett par filmer med Dancy - Adam, en film där han spelar mot Rose Byrne (från Damages - se säsong 1 nu!) och The Jane Austen Book Club. Ja, jag både läser och tittar på Austen böcker/filmer.

Stabila biroller och en något annorlunda insikt om livet på slutet av 1800-talet. Det är knappast så att man sitter och reflekterar över att folk fortfarande är de samma, även om "levnadsstandarden" har blivit bättre överlag, något man kanske borde. Detta är dock inte den filmen.

Några enstaka inslag som faller platt - opera sjungande ryska det tydligaste exemplet.

3/5

Friends with Benefit

Så var det då dags för ännu lite ROMCOM, och i detta fallet Friends with Benefits. Men det går ju inte, säger du...

Helt ok film, med lite justeringar kanske tom varit bra. Timberlake är stabil och likaså är Kunis.

Har lyckats se många filmer med Kunis senaste åren, även om jag duckat för Max Payne. Senast det begav sig var det Ted som stod på menyn, innan dess fantastiska Black Swan, The Book of Eli, Extract och Forgetting Sarah Marshall. Annars är hon såklart känd för That 70s show och för att voica Meg Griffin i Family guy. Har för övrigt även gjort voice i första Saints Row spelet.

3-/5