Efter att ha sett The East förra veckan fick jag ett sug att se filmen som Brit Marling gjorde parallellt med Another Earth. Zal Batmanglij står för regi och detta var deras första project tillsammans. Enligt uppgifter jobbade Marling, som står för manus, halva dagarna med denna och andra halvan med Another Earth.
Även om Marling är huvudpersonen så har hon inte huvudrollen. Historien berättas genom Nicole Vicius och Christopher Denhams karaktärer. Vicius har inte gjort något större avtryck I filmvärlden, något dock Denham gjort. Han har medverkat i lysande Argo, Shutter Island och Charlie Wilson´s War för att nämna några. Båda funkar bra i sina roller.
Marlings filmer lyckas alla sätta en i en speciell stämmning, så även Sound of my Voice. Marling har fyra filmer på gång, tyvärr bara som skådespelare. Jag hoppas hon får tid att fila på fler manus för jag kommer bänka mig direkt.
Jag vill tycka om den mer än den förtjänar, men det blir:
Detta har sannerligen varit ett superhjälte-år för min del och nu har jag landat efter att för fjärde gången se Ironman 2013. Estetiken på omslaget är så porrigt klassisk att man blir glad bara av att se det.
Jag tror alltid att Iron Man filmerna är bättre än vad de visar sig vara, såg jag när jag tittade tillbaka på vad jag tidigare skrivit om ettan och tvåan. Visst tusan är det underhållande, visst lyfter Robert Downey Jr. filmerna med sitt atypiska sätt att vara och visst tusan är där balla skådespelare med. I denna har man biffat upp med Guy Pearce, Ben Kingsley, Paul Bettany och Rebecca Hall. Vad det gäller Pearce kan jag bara passa på att säga Memento. Om ni för någon oförklarlig anledning missat denna så tvingar jag er att se den.
För regi i trean står Shane Black, som tidigare bara har en film på meritlistan - Kiss Kiss Bang Bang, även den med Downey Jr. Han är dock en veteran när det gäller manus och har bland annat varit med och jobbat på Dödligt vapen 1-4, The Last Boyscout och Long Kiss Goodnight.
3/5
Har man en $200M budget finns där alltid något sevärt i effektväg. Basta. Kan nämnas att filmen har gått sinnessjukt bra och spelade in $175M bara öppningshelgen, bara i USA.
Det är som om de har lånat propsen från filmen Beasts of the Southern Wild när de fick för sig att göra Mud.
För regi och manus står Jeff Nichols, som tidigare stått bakom detsamma på två filmer, Take Shelter och Shotgun Stories. Jag har inte sett någon av dem. Det verkar som om han lyckats imponera rätt folk som får göra denna, och redan har en fjärde film på gång, Midnight Special. Till det projektet har han fått med sig Kirsten Dunst, Joel Edgerton, och Michael Shannon. Shannon spelar med i hans två första filmer, men syns dock inte till i Mud.
Senast jag såg McConaughey, om jag försöker förtränga Magic Mike, var i Killer Joe, för snart ett år sedan. Han står ofta för en rätt underhållande tillställning och är ofta sådär kexchocklad glad och käck, för att ha med lite referenser till konfektyr.
Det är dock inte McConaughey som är huvudperson i denna historien, utan Tye Sheridan och Jacob Lofland. Sheridan och Lofland är bästa vänner och när de inte hjälper sina farsor med brödfödan så spenderar de tid tillsammans.
Lär man sig något av filmen är att man inte blir så värst mycket klokare när man blir äldre.
Behagligt, snudd på långsamt, tempo. Lågmäld och sevärd.
Om ni någon gång varit i Istandbul och besökt Hagia Sophia så har ni stått på vad som en gång var Byzantium, eller på Svenska Byzantion eller Bysans. Stället hette faktiskt så I nära 1000år innan det blev omdöpt till Konstantinopel, via en kort omväg via Nova Roma. Men detta är egentligen helt orelaterat då namnet på filmen kommer från det boende som våra två huvudpersoner på konvolutet ovan checkar in på. Tänkte mest att ni kanske ville passa på att få en smula kunskap på kuppen, något som inte händer så ofta på dessa sidorna.
I huvudrollerna ser vi Saoirse Ronan och Gemma Arterton.
Arterton såg jag i småtaskiga Hans och Greta rullen för ett tag sedan, och hon är själva ärketypen för läcker fantasy/sci-fi tjej. Det anmärkningsvärda med henne är att hon började filma först 2007, och det går säkert hur bra som helst efter medverkan i Clash of the Titans, Prince of Persia och diverse andra roller.
Det som fick mig intresserad av denna filmen var Ronan, som spelade huvudrollen i The Lovely Bones, eller Flickan från Ovan, som den kom att heta på svenska. Det var en film som satte sig i mitt huvud pga sitt annorlunda sett att berätta en historia på. Den i sin tur blev jag intresserad av för att det var Peter Jackson som stod för regi. En ordentlig avstickare från hans typiska filmer. Ronan såg jag efter Lovely Bones i filmen Hanna, vars omslag är väldigt tilltalande.
Regi står Neil Jordan för, och här kan man snacka om en veteran med sina glansdagar bakom sig. Som kuriosa bör nämnas att han bland annat har regisserat The Crying Game och Anne Rices Interview with the Vampire, i mitten på 90-talet. Idag har han kanske fått en nystart med The Borgias.
Filmen är en någorlunda annorlunda berättelse om vampyrer. Det är inte skräck. Det är inte splatter. Faktum är att det är lite av ett forsök till vardagsrealism.
Välkommen till bananrepubliken. Nej, inte Petters kritikerrosade album från 1999, utan den riktiga, om än virtuella, bananrepubliken. Ett land där Sacha Baron Cohen skulle kunna regera, eller I alla fall någon av hans rollfigurer.
I Tropico 4 är det du som iklär dig rollen som El Presidente och ditt fokus, förutom att fylla ditt Schweiziska bankkonto, är att se till att få ö-riket att blomstra. Du bestämmer var saker ska byggas, utser ministrar, avrättar politiska motståndare och om du är på bra humör, går med på att det ska bli ett demokratiskt (nåja) val.
Det har några år på nacken, men är den typen av spel som inte lider så hårt av tidens tand. Jag är en stor fan av denna typen av spel men tyvärr skiljer Tropico 4 sig en hel del och inkluderar inte de element som jag normalt appeleras av. Det är inte lika hård optimering som i Ceasar-spelen, och du har mindre överblick av behoven även om verktygen som står till buds är kompetenta. Kanske, och förmodligen, har det med oerfarenhet av spelet att göra från min sida.
Får passa på att hylla det lysande soundtracket, som gör att man kommer i en härlig stämmning samtidigt som man svär over vad i helvete ens arbetare håller på med.
Utvecklaren Haemimont Games är baserade i Bulgarien och tog over Tropico-facklan från och med del tre. Man har redan utannonserat del fem.
Med denna lilla överblick lägger jag Tropico till handlingarna efter att endast ha kört genom en handfull uppdrag.
James Franco ska ha inflyttningsfest vilket givetvis samlar kända ansikten. Likt den mästerliga danska TV-serien Klown, spelar alla i filmen sig själva. Ja, i alla fall en version av sig själva. Michael Cera, som inte ens syns på konvolutet gör starkast intryck. På något sätt har de lyckats få med Emma Watson på ett hörn, var det kanske när de filmade Bling Ring? Channing Tatums roll är kanske den mest oväntade och Rihanna syns på ett hörn.
Projektet är drivet av Evan Goldberg och Seth Rogen som båda står för manus och regi. Goldberg har bland annat varit med och skrivit manus till Pineapple express och The Watch, som jag såg för inte så långe sedan. Själva manuset är förresten baserat på en kortfilm som heter Jay and Seth vs. The Apocalypse.
De har säkerligen haft fantastiskt roligt när de gjort den. Kul för dem, tänker jag.
Händelseutvecklingen är oväntad, såvida man inte sett en trailer eller läst ett par rader på IMDB. Tyvärr klarar den inte riktigt av att underhålla mig, trots det är mycket "meta".
The Bling Ring är en av de filmer det pratades mycket om på grund av:
Sofia Coppola står för regi och manus. Vi suktar alla efter en film som var lika fantastisk som Lost in Translation.
Emma Watson, gör något annat än Harry Potter film (vilket hon i och för sig gjorde redan i The Perks of being a wallflower som jag kollade på i Mars)
Filmen är baserad på en sann historia, och Paris Hilton ställde upp med att låna ut sitt hus för att få det så autentiskt som möjligt.
Detta var inget vidare, men det trodde jag inte riktigt heller. Möjligtvis ger det en unik inblick i wanna-be kulturen. Hur fokus ligger på att se så bra ut som möjligt, och låta så många så möjligt se det. Skillnaden från när vi var unga så finns där andra medier för att nå ut med sin image.
Ska man summera filmen i en mening så skulle den låta något i stil med att det börjar med en knappnål.
Även om jag inte förväntade mig så mycket blev jag besviken.
Vi ska inte längre sitta still och se på medan de världsomspännande företagen förstör vår värld. Detta år något en organization som kallar sig The East tagit vara på och planerar att betala igen öga för öga, tand för tand.
I huvudrollen ser vi Brit Marling, som jag tidigare hyllade i Another World, där hon precis som här även skrivit manus. Marling är även producent, tillsammans med bland annat Ridley Scott. Att ha en affärsrelation med Scott underlättar säkert en hel del när det gäller att hitta rätt namn. Scotts nästa film har biopremiär 15:e November och heter The Counselor och ögnar ni genom vem han jobbat med på denna är det lätt att bli imponerad.
Zal Batmanglij är regissör, och han och Marling jobbade även tillsammans i Sound of my Voice, som jag måste komma ihåg att skriva upp på "att se"-listan.
I rollerna ser vi förutom Marling även Alexander Skarsgård och Ellen Page. Skarsgård är stabil men jag tycker inte riktigt att Page fungerar. Nej, ska ni se Page från sin bästa sidan ska ni istället välja Juno, eller varför inte Drew Barrymores regidebut Whip It. Jag är även taggad inför Beyond: Two Souls, och för dig som gillar film, men inte har koll på spel uppmanar jag att ta en titt på denna trailer
Marling har såklart mängder med projekt på gång, och nästa år får vi se henne tillsammans med Mike Cahill, regissören hon jobbade med i Another World. Denna rullen heter I Origins, och handlar om en molekylär biology.
Efter mycket planering och tankar sjösattes igår Multimedia station 2.0. Jag har länge haft datorn kopplad till fin-TV:n för att se på film, men dock jag har inte spelat några spel, fram till nu. Ända sedan Steam big picture introducerades har jag lockats, och förstått att det inte finns någon som helst rationell anledning att "investera" i vare sig en XBone eller PS4, med ett ända undantag. Konsoll exklusiva titlar. Jag plastade upp min trådlösa Xbox 360 kontroll, där en USB mottagare ingick. Marknadskrafterna har sett till att jag inte kan köpa bara mottagaren, så en kontroll medföljde. Plug-n-Play och en minut senare fungerade allt klockrent. Trådlöst i TV-soffan. Mumma!
Saints Row IV fick bli labb-råttan och vilken åktur jag blev bjuden på. Jag spelade SR II en del, och skrattade gott åt galenskapen. SR III gick mig helt förbi, fram till att jag plockade upp det i en HumbleBundle och gav nyckeln till sonen. Klart grabben ska lära sig slåss med jätte-dildos.
Del IV är galenskap. Sällan har jag skrattat så mycket som under första timmen med spelet. Där är inte med finess de lockar fram garven. O nej. Det är brutalt. Jag tror egentligen inte Volition vill säga så mycket med det. Det är inte GTA. Visst gör man det på bekostnad av dagens blockbusters bristfälliga spelmekanik, men syftet är nog mer att underhålla.
SR IV kommer fortsätta att spelas, i TV-soffan. Spelet gör sig bra i den settingen. Troligtvis kommer jag inte att köra genom hela.
Volition var en del av THQ och såldes Januari 2013 till Koch Media. Bara Relic Entertainment såldes för en högre summa ur konkursboet. Koch Media är mer kända för oss gamers via Deep Silver, som är deras publishing label. De har bland annat get ut Dead Island och STALKER. Förutom själva utvecklaren köpte också Koch Media varumärket Saints Row. Dock köpte man inte rättigheterna till Red Factoin.
"Men det är ju som ett jobb", sa min sidekick i soffan. "Ja", sa jag utan närmare eftertanke.
Det är en regnig morgon i mitten på November 82 och jag går den korta promenaden till mitt nya jobb, som passkontrollant för landet Arstotzka. Väl där får jag en kort introduktion innan jag öppnar luckan och kallar fram min första klient.
Spelet är fult som stryk, men i dess pixliga grötighet finns också harmoni och function. Lucas Pope, en Amerikan som bor i Japan, är hjärnan bakom denna hyllade titel.
Oväntat nog väcker spelet känslor. Ens beslut och resultat får stora följder, för både främlingar och familj.
Precis som när jag skriver om filmerna jag sett, vill jag inte säga så mycket. Jag säger hellre för lite än för mycket. Kolla på trailern, ladda hem det från Steam, njut!
Till uppföljaren av Percy Jackson filmen har man bytat regissör och nu är det Thor Freudenthal som står bakom spakarna. Freudenthal har ett par sockersöta familjefilmer på sitt CV, vilket jag blev lite överraskad över eftersom jag trodde de skulle försöka rikta denna filmen mot en åldrande målgrupp.
Jag är övertygad om att vi i framtiden kommer se mer av skådespelarna om de klarar av att ta steget från tonårsidol.
Rick Riordan är författaren bakom Percy Jackson böckerna och första i serien var just Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief som debuterade 1:a July 2005. Riordan har sedan dess pumpat ut böcker i ett jämnt flöde och serien innefattar ytterligare fem böcker samt en uppföljande serie på ytterligare fem med en sjätte på väg. Första boken sålde million upplaga vilket banade väg för filmatiseringen.
Percy Jackson är som vilken 12-åring som helst tills han får reda på att han är en halvgud, med Poseidon som pappa. Denna blend av mytologier i vår nutid har nått framgång, även mixat med superhjältar.
Denna filmen regisserades av Chris Columbus, som har en blytung resume i två Harry Potter filmer och Ensam hemma 2.
Huvudrollen spelas av Logan Lerman, vilket trots sin ringa ålder är en tungviktare. Jag har tidigare sett honom i The Perks of Beeing a Wallflower, och han har som barn medverkat bland annat i Butterfly Effect och 3:10 to Yuma.
Filmen hade en ganska fläskig budget och var kommersiellt framgångsrik.
I September 2011 släpptes Dead Island, ett spel som är mest känt för sin fantastiska trailer. Det är lätt en av de bästa jag någonsin sätt och jag får fortfarande piggar på armen av den. Även om du inte är en fan av spel så tycker jag att du ska avsätta tre minuter och njuta.
Nu blev ju såklart inte spelet lika bra som trailern, även om det var smått underhållande i Coop på xbox även om den drogs med stora designproblem.
Dead Island: Riptide, som släpptes tidigare i år, är egentligen Dead Island 1.5 - och då är jag generös. Allt är sig likt.
Det största problemet spelet dras med är att den fundamentala mekaniken i spelet är kass. Det är repetitivt och eftersom saker respawnar titt som tätt känns det hopplöst när för femte gången dödar samma zombies. Loot spawnas slumpmässigt i de statiskt utplacerade resväskorna och lådorna.
Det positiva med spelet är miljöerna som är härligt semestriga. Synd bara att bandesign inte är lika bra. Grafiken är ok, inte mer. Det är inte konstigt att Techland filar på en ny iteration av sin Chrome Engine för deras nästa titel, Dying Light.
Visst är det charmigt att hugga armarna av framrusande zombies, eller tömma magasinet på spikpistolen, eller varför inte när man använder sina egenhändigt ihopsnickrade vapen, men det räcker inte. I alla fall inte utan en Coop-kompis.
Det tveklöst sämsta med spelet är att motståndarnas level skalas. Detta bidrar i praktiken till att leveling fungerar som en form av bestraffning. Jag har stött på detta innan och tycker det är ett väldigt ogenomtänkt sätt att hantera det hela på. Demotivator så det heter duga.
Nu ska jag inte klaga, det kom på köpet när jag plockade upp en Humble Bundle. Kanske skulle jag varit gladare om det var Call of Juarez: Gunslinger.
Fick ett infall och satte tänderna i The Lucky Ones, en film med fem år på nacken, utan att (som vanligt) veta vad jag kunde förvänta mig.
Neil Burger står för regi och i hans resume återfinns bland annat The Illusionist, som nämdes här i bloggen för inte så länge sedan. Han har också regisserat Limitless, en film inte helt olik Phenomenon med Travolta. Filmer som den behöver inte ens vara bra för att trollbinda mig.
Rachel McAdams, Tim Robbins och Michael Peña är alla i armén och ser fram emot 30 dagars permission från krigen i mellanöstern. Det hela utvecklas till en roadtrip, där jag är glad att jag får följa med. Vardagsrealism står på schemat.
Europa är, förutom en världsdel, den sjätte största månen i vårt solsystem och snurrar runt Jupiter. Just Jupiter är en rackare att ha stora intressanta månar och huserar förutom Europa också tre månar som kvalar in på topp fyra. Vår egen måne, för referens, är femte störst i solsystemet. Faktum är att dess största måne, Ganymede, är störst i solsystemet och om den skulle komma bort från Jupiter skulle vi klassa den som en egen planet.
Vi vet idag att Europa är täckt av ett tjockt lager is, och det är formodat att där finns gott om vatten i flytande form under täcket. Förutsättningarna för liv sägs teoretiskt finnas där, vilket är varför en internationel besättning har valts ut för att söka sanningen. Det är med den sista meningen vi går från fiction till science-fiction.
Filmen lyckas på ett övertygande och spännande sätt förmedla utsattheten, förhoppningarna och utmaningarna som kommer med en sådan expedition, trots - eller tack vare, en låg budget. Castingen har de lyckats bra med, och den starkast lysande stjärnan är Sharlto Copley, mest känd som Wikus Van De Merwe från District 9. Mest oväntade ansiktet var Michael Nyqvist, i rollen som avdankad rysk kosmonat veteran. För regi står Sebastian Cordero, en Ecuadorian som har en handfull smala filmer i bagaget.
Kristen Bell är en lifeguard, eller snarare blir. Det går ju inte att undvika att så kommer att ske, till döma av Baywatch bilden på konvolutet. Vi har hört storyn hundra gånger innan. Livet i storstaden kraschar och personen återvänder hem - allt har förändrats, men ändå inte.
The Lifeguard är Liz W. Garcias första rulle som regissör och vi får väl se om det blir fler. Filmen är ganska snygg och flyter på i ett behagligt tempo. Tyvärr saknas det lite för att intresset ska hållas vid liv.
En användar review på IMDB summerar det ganska bra: "I will say that Kirsten Bell looks fantastic in a swimsuit. If that's all you care about, you may enjoy the movie. However, if you expect a movie with a decent plot and story, you should probably skip this one."
Hej Sam, det var ett tag sedan. Detta är sjätte spelet och jag har spelat alla utom Conviction, vilket är det femte. Första var helt fantastiskt och revolutionerande för sin tid. Kommer också ihåg hur Conviction hur det skulle ta serien till nya höjder med en långhårig och jagad Sam. Så blev det inte.
Blacklist känns gammalt. Unreal motorn har börjat se sina bästa dagar och storyn är stöpt i samma mall som allt annat mög. Efter att nyss ha spelat fantastiska Dishonored känns denna sumpiga portningen som en skymf. Styrningen är under all kontroll.
Vidare är teamet som man har skrämmande fantasilöst komponerat. Mörkhyad Sidekick, CHECK. Halvsexig soccer-mum till boss, CHECK. Blekvit hacker som drar dåliga skämt, CHECK. Arabiska miljöer, CHECK.
Visst har spelet sin charm och visst är det kul att planera hur man ska ta livet av de stackars ovetande vakterna med löjligt kort närminne. Efter att inte ha hittat någon när de hittat en livlös kropp går de i beredskap i 30 sekunder för att sedan patrullera vidare som inget har hänt.
Spelet förs framåt genom att klara av uppdrag och man belönas dessutom för hur man tar ihjäl vakterna. Dödar du sex personer till med pistol så får du $10,000. Snacka om att förstöra illusioner. Belönas det hemliga gänget agenter efter hur de tar kål på fiender.
Rekommenderas endast till die-hard fan av Splinter Cell, en skara jag förmodligen inte hör till.
Paul Rudd i en ROMCOM, har ni hört den förut? Denna filmen heter Admission och här är det Tina Fey han trånar efter. För regi står Paul Weitz, som bland annat regisserat American Pie och en av Meet the Fockers uppföljarna. Väldigt lite ROM och når knappt upp över ribban på hjärndöd Söndagsunderhållning.
