Prisoners

Gastkramande historia där frågeställningar kring etik står på menyn.

4/5

We Steal Secrets

Informativ, vilket känns som själva kärnan hos en dokumentär. Tyvärr räcker det inte för att det ska bli bra. Makt förblindar och följeslagare är blinda får.

2/5

Runner Runner

Så fick man se en film till med Gemma Arterton i år. Timberlake levererar i vanlig ordning och Ben Affleck gör det som jag tycker han är bäst på. Bossar.

3/5

The Butler

Denna filmen är inget att vara butter över. Vi får följa en svart mans liv, och förändringarna i USA som äger rum under hans livstid. Det är en stark historia, och intressant då man får ett lite annat perspektiv än vad som vanligtvis presenteras i filmer som denna. Lite väl mycket flaggviftande men också en hel del nykter insyn.

3+/5

Battlefield 4

Lika förutsägbart som att tomten kommer till jul är det att jag börjar knarka Battlefield när det väl kommer en ny iteration. Kort beskrivet är det Battlefield 3 i ett nytt bättre skin. Commandern gör sin återkomst, vilket är positivt även om det inte känns lika stor skillnad som BF2.

Ruggigt snygg och fyllt till bredden av action och tillfredställande ögonblick. Tyvärr har BF för mig tappat sin identitet I de senaste två titlarna. Det känns väldigt annorlunda från BF2 och BF2142, faktiskt på ett negativt sätt, vilket får mig låta gammal.

Spelet har fått massiv kritik för kvaliten, men jag har under den närmare 60 timmar jag spelat bara råkat ut för någon enstaka krash till desktoppen.

Star Wars: Battlefront är nästa Battlefield titel, även om det inte är officiellt ännu så sägs det släppas 2015 I samband med Star Wars Episode VII kommer på bio.

För DICE, som utvecklar spelet, så är en stor del för dem motorn, Frostbite 3, som fått ordentlig spridning till alla EAs titlar.

Elysium

Denna rackaren har jag varit suge på länge och till en början gör den mig inte besviken. Där är stämmning, prylar och livsstil som belyser en möjlig framtida jord. Början känns också väldigt District 9, vilket inte är konstigt eftersom det är Neill Blomkamp som står för regi och story. Hans nästa film är under filmatisering och inkluderar Hugh Jackman bland annat. Premiär i Mars...2015.
Matt Damon och Jodie Foster är de två tyngsta namnen och även om ramverket är bra så funkar inte detaljerna helt tillfredställande.

3/5

Player

Casper Christensen spelar en karaktär som inte är helt olik rollen som sigsjälv I kungligt braiga Klown. Livsstilen hans karaktär Theo har skiljer sig dock.

2/5

Red 2

Red 2 överraskar och var bättre än jag trodde. Jag hade lågt ställda förväntningar, trots, eller kanske, tack vare, den gedigna uppsättningen kända namn I rollistan. Bruce Willis, John Malkovich, Mary-Louise Parker, Hellen Mirren, Anthony Hopkins, Catherine Zeta-Jones
Willis spelar sin standardkaraktär, som sleten gammal föredetting men som visar sig vara den ända chansen att klara biffen. Actionspeccad.

3/5

What Maisie Knew

Det är en stark uppsättning skådespelare i Julianne Moore, Steve Coogan, Alexander Skarsgård, Joanna Vanderham och lilla Onata Aprile som gör What Maisie Knew till en gripande historia. Feelbad/feelgood när sjuåriga Maisies föräldrar ligger i skilsmässa och hon bollas mellan vuxna för att hjälpa till i vardagen.

4/5

Ed Wood

Av någon anledning hade jag inte sett Ed Wood, trots Tim Burton och Johnny Depp combon. Depp och Landau är fenomenala, Bill Murray funkar fint men Sarah Jessica Parker är en jäkla katastrof. Ja, det är personligt.

Jag är glad att jag har sett filmen men blev inte frestad att ta mig an Plan 9 from Outer Space.

3/5

We're the Millers

En komedi om en familj är nödvändigtvis inte en familjekomedi. För de som råkat se klippen har redan sett storyn, blivit introducerat till karaktärerna och ja, ni behöver egentligen inte bemöda er. Filmen är för övrigt omstöpt under namnet "Familjetrippen" på Svenska - vilket kan tyckas fyndigt men det blir ändå så fel.

3/5

Syrup

En läskande historia i marknadsföringens värld. Ganska underhållande, men saknar något for att ge den godkänt.

2/5

Wicker Park

Wicker Park är en film från 2004, som av någon anledning fick min uppmärksamhet, troligtvis på grund av Rose Byrne. Filmen är en aura av fransk logik* kring sig, vilket förklarades när jag såg att manus är skrivet av Gilles Mimouni.

Rollbesättningen pendlar mellan platt och hyfsat stabil, vilket också reflekterar storyn.

2/5

*Person A går in i okänt hus. Person B, som bor i huset, säger hej utan att närmare reflektera vad Person A gör där. De äter frukost tillsammans, sedan har de vanligtvis sex.

Girl Most Likely

Kristen Wiig, Annette Bening, Matt Dillon och Darren Criss bär fanan i denna småmysiga komedi utan skratt. Filmen är ganska intetsägande, vilket ändå känns ok.

3/5

2 Guns

Denzel Washington och Mark Wahlberg blir båda dragna vid näsan av arbetsgivare, folk de litar på och varandra.

Betydligt bättre än vad jag trodde den skulle vara.

 

3/5

The Way way back

14-åriga Ducan ska tillbringa sommaren tillsammans med sin mamma och hennes nya kille och dennes dotter i Hamtons. Småtragiskt, men inte svart. Steve Carell, Toni Collette, Amanda Peet och Sam Rockwell i en roll som passar honom.

2/5

Sinister

Ethan Hawke som författare av kriminallitteratur flyttar tillsammans med familjen in i ett, just det, nytt boende. Småläskig, men håller inte riktigt hela vägen.

 

Trots detta har jag fått blodad tand och kommer att konsultera en expert för att få hjälp att förkovra mig.

 

2+/5

The Conjuring

Jag har aldrig varit en fan av skräckfilmer och ser sällan på dylika. Kanske är det på grund av att där kommer så mycket skräp, att det bara är fåtalet som verkligen är sevärda? Hursomhelst så beslutade jag mig för att börja skrapa på ytan, och det med The Conjuring.

 

Som alltid börjar historien med en familj som flyttar in i ett hus.

 

Välkända skådespelare, som gör goda insatser i denna välskräddade historia som sägs bygga på ett av det, inom den paranormala världen, kända paret Ed och Lorraine Warren.

 

4/5

Prince Avalance

Vi får följa två vägarbetare, utplacerade i vacker terräng, målandes linjer och slåendes reflexstolpar längst sidorna på en lång och slingrande väg. Den som törstar efter action bör hålla sig långt bort ty detta är ett drama. Möjligtvis hade det funkat att sätta upp på en scen, samtidigt som just naturupplevelsen förstärker upplevelsen.

Det är en bra film och det är kul att se Paul Rudd i en icke-typisk roll. Emile Hirsch är inte helt olik en ung Jack Black.

3+/5

Man of Steel

Efter den makalöst framgångsrika rebooten av Batman så var det väl bara en tidsfråga innan man tog Stålmannen nedför samma gata. Man har samlat på sig många välkända namn och i rollerna ser vi bland andra Amy Adams, Russel Crowe, Kevin Costner och Laurence Fishburne. Som stålmannen ser vi Henry Cavill. Cavill har jag inte stött på tidigare, men gemeneman kanske känner honom genom TV-serien The Tudors där han spelar Charles Brandon.

För regi står Zack Snyder, som gjorde sig ett tungt namn genom 300, 2006, men som innan dess gjort fantastiska Dawn of the Dead. Filmar för nuvarande Batman vs. Superman, så vi får väl se vem som vinner.

Baserat på den senaste filmen har Batman redan vunnit på KO.

3/5

Odd Thomas

Thomas är, som titeln antyder, udda. Han har en unik förmåga att kunna se döda människor och har tagit det på sig själv att lösa deras problem. Nu ställs han dock inför en utmaning större än han någonsin erfarit tidigare. Hade det inte varit för den flitiga CGI-användningen hade detta passat mycket bättre i TV-serie format. Men just det, där finns väl redan en och två serier med samma upplägg.

2/5

Kick-Ass 2

Ettan var underhållande och humaniserade superhjälte trenden inom film. I tvåan har man ändrat fokus och detta är mer en ungdomsfilm. Ettan var smartare, i all sin töntighet.

2/5

I give it a year

Dan Mazer står för regi och har även skrivit manus. Vem är Mazer, tänker du. Jo, Mazer är en buddy till Sacha Baron Cohen och har varit inblandad som manusförfattare och producent till Da Ali G Show, Borat och Bruno. Hur skruvad är då inte denna filmen?

Inte alls, förutom på vissa ställen då den skaver obekvämt. Att göra ROMCOM är ett helt annat hantverk och Mazer funkar inte alls. Dessutom har han bjudit in Stephen Merchant, Ricky Gervais radarpartner. Klart är att den killen ska hålla sig bakom kameran för maken till dåliga monologer var det länge sedan jag såg. Det blir sinnessjukt obekvämt när han försöker vara obekväm och plump. Platt fall.

De mest kända ansiktena är Rose Byrne, Simon Baker och Rafe Spall (Life of Pi).

1/5

Merchant suger balle.

The Stanely Parable

 

Jag nöjer mig med att quota RockPaperShotgun:

"It´s brilliant. Why?

That would spoil it. You´ll just have to trust me"

 

Det är på inget sätt felfritt eller extrement långlivat, men under de timmarna jag satt med det skrattade jag högt flertalet gånger. Det är spel som detta som hjälper pusha gränserna och skapa en intressant dialog om vad ett spel är. Avnjuts bäst helt ovetandes.

 

Såhär beskriver de själva spelet:

"The Stanley Parable is a first person exploration game. You will play as Stanley, and you will not play as Stanley. You will follow a story, you will not follow a story. You will have a choice, you will have no choice. The game will end, the game will never end. "

 

 

Finns på Steam



The Call

Halle Berrys namn är för alltid förknippad med CatWoman och det känns såklart orättvist kan jag tänka mig, speciellt om man gjort film sedan 1990-talets början. Senast såg jag henne i floppen Cloud Atlas. Berrys storhetstid var tveklöst i början på 2000-talet, med både Bondfilm och Monster´s Ball, som också genererade henne en Oscar.

911 how may I help you? Är repliken du kommer höra mest i denna filmen, och jag tycker att den funkar kalasbra.

Roligast är att se Abigail Breslin, som trots sin ringa ålder (född 1996) har varit med i löljigt många filmer man sett. Zombieland senast, Little Miss Sunshine bäst.

För regi står Brad Anderson, och han har en av mina absolut favoritfilmer på sitt samvete, The Machinist med Christian Bale från 2004. Sedan dess har han inte gjort film knappt alls. Däremot varit inne och pillat i lite olika TV-serier. The Killing, Person of Interest, Boardwalk Empire och Fringe bland annat. Han nästa Project är Eliza Graves, som är en film baserad på en Edgar Allan Poe. Där kommer vi se Kate Beckinsale, Ben Kingsley och Michael Caine bland andra.

The Call är läskig. Jag gillar sättet filmen är berättad på.

4/5

Olympus has Fallen

På samma kväll såg jag två olika versioner av samma film, det här är den andra, lite våldsammare versionen.

I detta parallella universum är Aaron Eckhart president, något som varken funkar bättre eller sämre än Foxx. Hjälten är Gerard Butler, och han piskar Channing Tatum alla dagar i veckan. Givetvis jobbar inte Butler för presidenten. Man har även fått med sig Dylan McDermott, Morgan Freeman och Angela Basset. Bara genom att titta på rollistan fattar ni vilken film som är coolast.

Med en budget hälften så stor som White House Down är där lite färre läckra CGI scener, men det är också det ända man blir slagen på.

Regin görs av Antoine Fuqua, som bland annat gjort Training Day. Trots att White House Down regisserades av Roland Emmerich, en storfilms ikon med Godzilla, Independenceday och 2012 på CV:t lyckas man inte replikera den storslagna känslan. Kanske är det annorlunda om man är amerikan?

3/5

White House Down

På samma kväll såg jag två olika versioner av samma film.

Detta den första versionen har en Jamie Foxx i rollen som USA:s president. Hjälten är Channing Tatum, som givetvis inte jobbar för presidenten. Maggie Gyllenhall medverkar med.

Högbudgetfilm ($150M), läckra klipp, nästan barntillåtna fighter.

Förutom effekterna var detta ingen rolig historia.

2/5

The Internship

Vince Vaughn och Owen Wilson är ett radarpar som helt plötsligt befinner sig utanför arbetsmarknaden. Det är hårda tider i USA, men varför sikta högre än på drömjobbet som, just det, går via en praktiktjänst. I rollen som den snygga tjejen, enligt lätt komedi mall 2a, så ser vi Rose Byrne. Byrne sprang jag först på i TV-serien Damages, där hon jobbar för Glenn Close. Season 01 rockar röv, inte minst med hjälp av Ted Danson. Byrne har också synts till i Bridesmates, Adam, Sunshine för att nämna några.

Ni vet vad ni får.

2/5

The Heat

Om detta hade varit en vanlig komedi om hur en FBI agent blir utplacerad och får en lokal partner så hade det nog mest blivit en tafflig variant av 48-timmar. Här ser vi istället Sandra Bullock och Melissa McCarthy, och det är den sistnämnde som gör denna filmen jäkligt rolig. Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så mycket.

Bullock spelar mer eller mindre samma roll som hon brukar, och hade säkert gått att ersätta även om hon står för en godkänd insats.

För regi står Paul Feig, som även gjorde brillianta Bridesmaids

Mer än så behöver jag inte säga. Se den!

4/5

Pacific Rim

Guillermo del Toro står för en av årets största besvikelser. Med en estimerad budget på $190M så har man inte lyckats undvika ostiga replikskiften och skrattretande karaktärsgestaltningar. Det är som att kliva in i ett mainstream spel, där de flesta karaktärerna är karikatyrer.

del Toro är för mig bäst känd genom fantastiska "El laberinto del fauno", eller Pans Labyrint men detta är inte i närheten av samma hantverk.

Det som räddar filmen från en etta är specialeffekterna. Då är det inte ens för att de är bra, utan mest för att de är dyra.

2/5

The Purge

Har du sett trailern, har du sett filmen. Filmen bygger på ett framtidsvision som, även om den inte är logisk, kittlar fantasin. Upplägget är lovande, men man klarar inte riktigt av att leverera.

Man har jobbat med en $3M budget, och med det gjort det bra. Ethan Hawke är namnet som skall locka tittare, och med tanke på att den spelat in $64M bara i USA så får man väl säga att de lyckats. Som framgångsrika Ethans fru i filmen ser vi Lena Headey, som i sin första spelfilm Waterland från 1992 spelade med just Ethan. En film som för övrigt en då 15-årig Maggie Gyllenhaal också var med i.

James DeMonaco står för manus och regi i sin blott andra film. Hans första, Staten Island (2009), hade även den Ethan Hawke med. I nästa film DeMonaco skall regissera så spelar Johan Widerberg en utan huvudrollerna och detta, hör och häpna, är något så ovanligt som en zombiefilm som (wait for it) utspelar sig i södra Sverige (Stockholm?). Filmen heter i alla fall Zon 261

2/5

Se den inte innan tvåan kommer, en film som är under utveckling av Universal. Leta upp trailern, det räcker fint så.

Bioshock Infinite

Det är Ken Levins visioner vi rör oss i, mannen som kommit och bli ett ansike för den så historiskt anonyma företagsstyrda spelvärlden. Detta är verkligen i förändring, inte minst i och med alla de skapare som bryter sig loss och startar egna studios och crowd fundade project men Levin har de senaste åren synts flitigt, inte minst så fort det pratats om Irrational Games och dess guldklimp BioShock.

Levin började 1995 jobba på den legendariska studion Looking Glass Entertainment, som under 90-talet kanske var den allra mest tongivande med Ultima Underworld I & II, System Shock, och Thief. Spel jag fullkomligt älskade. 1997 ingick LGE i en merger med ett annat företag och stängde så småningom butiken helt 2004. Levin drog sig vidare 1997, tillsammans med ett par kollegor, och startade Irrational Games. Deras första spel blev System Shock 2, och en omedelbar succé.

Bioshock kom 2007, året efter att Irrational blivit uppköpta av Take-Two Interactive, denna bjässe som käkat upp företag som Rockstar, Illusion Softworks, och Fireaxis. Take-Two verkar dock sköta det bra, eftersom alla nickelpersonerna har stannat kvar. Kanske är det för att de låter dem verka under eget namn och stödja dem, istället för att kväva. Vad vet jag. Vad jag vet är att sett till vilken framgång Bioshock blev, så måste det ha varit ett fantastiskt köp av Take-Two.

Det var legender som Doug Church och Warren Spector som förde System Shock till ljuset. Efter Ultima Underworld upptäckte de att man kunde berätta en historia utan trähattar och skägg. Spinoffen av detta beslutet ledde oss dels till att Deus Ex blev till (Spector och hans nystartade Ion Storm) samt att Levin designade en betydligt mer spelbar System Shock 2, vilket i sin tur ledde till den spirituella uppföljaren Bioshock.

Jag kommer än idag ihåg hur jag satt i soffan och körde igång Bioshock och den där otroliga känslan när det plötsligt var jag som tog över spakarna för att simma vår hjälte till fastare mark. Det var en mäktig känsla. Detta var 2007, och en hel del har såklart hänt sedan dess. Spelet var långt ifrån perfekt, men artdirection och skruvade skurkar gav en väldigt tillfredställande helhetsbild.

I del tre, eller infinite, som den heter, så börjar jag också i vattnet, i en liten roddbåt. Men det är som bakant inte ned i havets djup jag skall ta mig denna gången utan upp upp upp.

Musiken är alltid väl vald i Bioshock spel och även här är det en spännande art direction och ikonografi som förmedlar i kortfilmer, på posters och i värden där man rör dig.

Bioshock spelen har alltid lidit av en FPS känsla som varit lite off. Det är inte lika skarpt som de bästa utan känns lite slöare och klumpigare, i brist på bättre ord att klä känslan i. Fightingen innebär sällan större utmaningar och överhuvudtaget är handhållandet väl tilltaget.

Karaktärer och miljö är, som väntat, charmig och stilsäker men stel i jämförelse med tex Dishonored. Det känns inte heller riktigt lika charmigt twisted som sina föregångare, och jag svär att jag tar livet av de personerna som slänger dollarmynt och ammunition i askfaten.

Immersionen fungerade mycket bättre i första Bioshock, när man var fast under vattnet. I den miljön var linijäriteten logisk och bidrog till en härligt klaustrofobisk känsla. Högt i det blå blir samma linijäritet ologisk och hur charming staden än må vara så är immersionen inte där. Man har tagit sig vatten över huvudet.

Disconnect

Disconnect. Koppla ned! Koppla av!

Jag kan inte låta bli att dra parallellen till Jerry Seinfeld, som säger såhär:
"Wait up!" That's what kids say. They don't say "wait", they say "Wait up! Hey, wait up!" 'Cause when you're little, your life is up. The future is up. Everything you want is up. "Wait up! Hold up! Shut up! Mom, I'll clean up! Let me stay up!" Parents of course are just the opposite. Everything is down. "Just calm down. Slow down. Come down here. Sit down. Put that down."

Henry Rubin regisserar sin första spelfilm baseras det hela på manus av Andrew Stern. Budskapet I filmen är övertydligt och det hela presenteras i ett Altman likt sätt. Altman definierade mer eller mindre berättande formen genom sin Short Cuts.

Vi ser två Svenskar i filmen, Alexander Skarsgård och Michael Nyqvist. Skarsgård funkar, som väntat, betydligt batter än Nyqvist, även om rollen som Nyqvist blivit tilldelad passar honom bra. I övriga roller ser vi Jason Bateman, som för en gångs skull inte gör en komedi. Precis som fler filmer under året är det barn som bär viktiga roller i filmen, något de gör bra. Är det månne lite av en trend, att vi ser fler icke-komedier med barn som faktiskt har något vettigt att tillföra?

Får väl namedroppa lite till och nämna Andrea Riseborough (Oblivion), Frank Grillo (Gangster Squad) och Paula Patton (Mission Impossible - Ghost Protocol).

För att vara Hollywood så är detta ett steg i rätt riktning och skulle jag sätta en etikett på den så blir det "feelbad light"

3/5

Sound of my Voice

Efter att ha sett The East förra veckan fick jag ett sug att se filmen som Brit Marling gjorde parallellt med Another Earth. Zal Batmanglij står för regi och detta var deras första project tillsammans. Enligt uppgifter jobbade Marling, som står för manus, halva dagarna med denna och andra halvan med Another Earth.

Även om Marling är huvudpersonen så har hon inte huvudrollen. Historien berättas genom Nicole Vicius och Christopher Denhams karaktärer. Vicius har inte gjort något större avtryck I filmvärlden, något dock Denham gjort. Han har medverkat i lysande Argo, Shutter Island och Charlie Wilson´s War för att nämna några. Båda funkar bra i sina roller.

Marlings filmer lyckas alla sätta en i en speciell stämmning, så även Sound of my Voice. Marling har fyra filmer på gång, tyvärr bara som skådespelare. Jag hoppas hon får tid att fila på fler manus för jag kommer bänka mig direkt.

Jag vill tycka om den mer än den förtjänar, men det blir:

3/5

Iron man 3

Detta har sannerligen varit ett superhjälte-år för min del och nu har jag landat efter att för fjärde gången se Ironman 2013. Estetiken på omslaget är så porrigt klassisk att man blir glad bara av att se det.
Jag tror alltid att Iron Man filmerna är bättre än vad de visar sig vara, såg jag när jag tittade tillbaka på vad jag tidigare skrivit om ettan och tvåan. Visst tusan är det underhållande, visst lyfter Robert Downey Jr. filmerna med sitt atypiska sätt att vara och visst tusan är där balla skådespelare med. I denna har man biffat upp med Guy Pearce, Ben Kingsley, Paul Bettany och Rebecca Hall. Vad det gäller Pearce kan jag bara passa på att säga Memento. Om ni för någon oförklarlig anledning missat denna så tvingar jag er att se den.

För regi i trean står Shane Black, som tidigare bara har en film på meritlistan - Kiss Kiss Bang Bang, även den med Downey Jr. Han är dock en veteran när det gäller manus och har bland annat varit med och jobbat på Dödligt vapen 1-4, The Last Boyscout och Long Kiss Goodnight.

3/5

Har man en $200M budget finns där alltid något sevärt i effektväg. Basta. Kan nämnas att filmen har gått sinnessjukt bra och spelade in $175M bara öppningshelgen, bara i USA.

Mud

Mud. Lera.

Det är som om de har lånat propsen från filmen Beasts of the Southern Wild när de fick för sig att göra Mud.

För regi och manus står Jeff Nichols, som tidigare stått bakom detsamma på två filmer, Take Shelter och Shotgun Stories. Jag har inte sett någon av dem. Det verkar som om han lyckats imponera rätt folk som får göra denna, och redan har en fjärde film på gång, Midnight Special. Till det projektet har han fått med sig Kirsten Dunst, Joel Edgerton, och Michael Shannon. Shannon spelar med i hans två första filmer, men syns dock inte till i Mud.

Senast jag såg McConaughey, om jag försöker förtränga Magic Mike, var i Killer Joe, för snart ett år sedan. Han står ofta för en rätt underhållande tillställning och är ofta sådär kexchocklad glad och käck, för att ha med lite referenser till konfektyr.

Det är dock inte McConaughey som är huvudperson i denna historien, utan Tye Sheridan och Jacob Lofland. Sheridan och Lofland är bästa vänner och när de inte hjälper sina farsor med brödfödan så spenderar de tid tillsammans.

Lär man sig något av filmen är att man inte blir så värst mycket klokare när man blir äldre.

Behagligt, snudd på långsamt, tempo. Lågmäld och sevärd.

3/5

Byzantium

Om ni någon gång varit i Istandbul och besökt Hagia Sophia så har ni stått på vad som en gång var Byzantium, eller på Svenska Byzantion eller Bysans. Stället hette faktiskt så I nära 1000år innan det blev omdöpt till Konstantinopel, via en kort omväg via Nova Roma. Men detta är egentligen helt orelaterat då namnet på filmen kommer från det boende som våra två huvudpersoner på konvolutet ovan checkar in på. Tänkte mest att ni kanske ville passa på att få en smula kunskap på kuppen, något som inte händer så ofta på dessa sidorna.

I huvudrollerna ser vi Saoirse Ronan och Gemma Arterton.

Arterton såg jag i småtaskiga Hans och Greta rullen för ett tag sedan, och hon är själva ärketypen för läcker fantasy/sci-fi tjej. Det anmärkningsvärda med henne är att hon började filma först 2007, och det går säkert hur bra som helst efter medverkan i Clash of the Titans, Prince of Persia och diverse andra roller.

Det som fick mig intresserad av denna filmen var Ronan, som spelade huvudrollen i The Lovely Bones, eller Flickan från Ovan, som den kom att heta på svenska. Det var en film som satte sig i mitt huvud pga sitt annorlunda sett att berätta en historia på. Den i sin tur blev jag intresserad av för att det var Peter Jackson som stod för regi. En ordentlig avstickare från hans typiska filmer. Ronan såg jag efter Lovely Bones i filmen Hanna, vars omslag är väldigt tilltalande.

Regi står Neil Jordan för, och här kan man snacka om en veteran med sina glansdagar bakom sig. Som kuriosa bör nämnas att han bland annat har regisserat The Crying Game och Anne Rices Interview with the Vampire, i mitten på 90-talet. Idag har han kanske fått en nystart med The Borgias.

Filmen är en någorlunda annorlunda berättelse om vampyrer. Det är inte skräck. Det är inte splatter. Faktum är att det är lite av ett forsök till vardagsrealism.

2/5

Tropico 4

Välkommen till bananrepubliken. Nej, inte Petters kritikerrosade album från 1999, utan den riktiga, om än virtuella, bananrepubliken. Ett land där Sacha Baron Cohen skulle kunna regera, eller I alla fall någon av hans rollfigurer.

I Tropico 4 är det du som iklär dig rollen som El Presidente och ditt fokus, förutom att fylla ditt Schweiziska bankkonto, är att se till att få ö-riket att blomstra. Du bestämmer var saker ska byggas, utser ministrar, avrättar politiska motståndare och om du är på bra humör, går med på att det ska bli ett demokratiskt (nåja) val.

Det har några år på nacken, men är den typen av spel som inte lider så hårt av tidens tand. Jag är en stor fan av denna typen av spel men tyvärr skiljer Tropico 4 sig en hel del och inkluderar inte de element som jag normalt appeleras av. Det är inte lika hård optimering som i Ceasar-spelen, och du har mindre överblick av behoven även om verktygen som står till buds är kompetenta. Kanske, och förmodligen, har det med oerfarenhet av spelet att göra från min sida.

Får passa på att hylla det lysande soundtracket, som gör att man kommer i en härlig stämmning samtidigt som man svär over vad i helvete ens arbetare håller på med.

Utvecklaren Haemimont Games är baserade i Bulgarien och tog over Tropico-facklan från och med del tre. Man har redan utannonserat del fem.

Med denna lilla överblick lägger jag Tropico till handlingarna efter att endast ha kört genom en handfull uppdrag.

This is the End

James Franco ska ha inflyttningsfest vilket givetvis samlar kända ansikten. Likt den mästerliga danska TV-serien Klown, spelar alla i filmen sig själva. Ja, i alla fall en version av sig själva.  Michael Cera, som inte ens syns på konvolutet gör starkast intryck. På något sätt har de lyckats få med Emma Watson på ett hörn, var det kanske när de filmade Bling Ring? Channing Tatums roll är kanske den mest oväntade och Rihanna syns på ett hörn.

Projektet är drivet av Evan Goldberg och Seth Rogen som båda står för manus och regi. Goldberg har bland annat varit med och skrivit manus till Pineapple express och The Watch, som jag såg för inte så långe sedan. Själva manuset är förresten baserat på en kortfilm som heter Jay and Seth vs. The Apocalypse.

De har säkerligen haft fantastiskt roligt när de gjort den. Kul för dem, tänker jag.

Händelseutvecklingen är oväntad, såvida man inte sett en trailer eller läst ett par rader på IMDB. Tyvärr klarar den inte riktigt av att underhålla mig, trots det är mycket "meta".

2+/5

The Bling Ring

The Bling Ring är en av de filmer det pratades mycket om på grund av:

• Sofia Coppola står för regi och manus. Vi suktar alla efter en film som var lika fantastisk som Lost in Translation.
• Emma Watson, gör något annat än Harry Potter film (vilket hon i och för sig gjorde redan i The Perks of being a wallflower som jag kollade på i Mars)
• Filmen är baserad på en sann historia, och Paris Hilton ställde upp med att låna ut sitt hus för att få det så autentiskt som möjligt.

Detta var inget vidare, men det trodde jag inte riktigt heller. Möjligtvis ger det en unik inblick i wanna-be kulturen. Hur fokus ligger på att se så bra ut som möjligt, och låta så många så möjligt se det. Skillnaden från när vi var unga så finns där andra medier för att nå ut med sin image.

Ska man summera filmen i en mening så skulle den låta något i stil med att det börjar med en knappnål.

Även om jag inte förväntade mig så mycket blev jag besviken.

2/5

The East

Vi ska inte längre sitta still och se på medan de världsomspännande företagen förstör vår värld. Detta år något en organization som kallar sig The East tagit vara på och planerar att betala igen öga för öga, tand för tand.

I huvudrollen ser vi Brit Marling, som jag tidigare hyllade i Another World, där hon precis som här även skrivit manus. Marling är även producent, tillsammans med bland annat Ridley Scott. Att ha en affärsrelation med Scott underlättar säkert en hel del när det gäller att hitta rätt namn. Scotts nästa film har biopremiär 15:e November och heter The Counselor och ögnar ni genom vem han jobbat med på denna är det lätt att bli imponerad.

Zal Batmanglij är regissör, och han och Marling jobbade även tillsammans i Sound of my Voice, som jag måste komma ihåg att skriva upp på "att se"-listan.

I rollerna ser vi förutom Marling även Alexander Skarsgård och Ellen Page. Skarsgård är stabil men jag tycker inte riktigt att Page fungerar. Nej, ska ni se Page från sin bästa sidan ska ni istället välja Juno, eller varför inte Drew Barrymores regidebut Whip It. Jag är även taggad inför Beyond: Two Souls, och för dig som gillar film, men inte har koll på spel uppmanar jag att ta en titt på denna trailer

Marling har såklart mängder med projekt på gång, och nästa år får vi se henne tillsammans med Mike Cahill, regissören hon jobbade med i Another World. Denna rullen heter I Origins, och handlar om en molekylär biology.

The East får 4/5

Saints Row IV

Efter mycket planering och tankar sjösattes igår Multimedia station 2.0. Jag har länge haft datorn kopplad till fin-TV:n för att se på film, men dock jag har inte spelat några spel, fram till nu. Ända sedan Steam big picture introducerades har jag lockats, och förstått att det inte finns någon som helst rationell anledning att "investera" i vare sig en XBone eller PS4, med ett ända undantag. Konsoll exklusiva titlar. Jag plastade upp min trådlösa Xbox 360 kontroll, där en USB mottagare ingick. Marknadskrafterna har sett till att jag inte kan köpa bara mottagaren, så en kontroll medföljde. Plug-n-Play och en minut senare fungerade allt klockrent. Trådlöst i TV-soffan. Mumma!

Saints Row IV fick bli labb-råttan och vilken åktur jag blev bjuden på. Jag spelade SR II en del, och skrattade gott åt galenskapen. SR III gick mig helt förbi, fram till att jag plockade upp det i en HumbleBundle och gav nyckeln till sonen. Klart grabben ska lära sig slåss med jätte-dildos.

Del IV är galenskap. Sällan har jag skrattat så mycket som under första timmen med spelet. Där är inte med finess de lockar fram garven. O nej. Det är brutalt. Jag tror egentligen inte Volition vill säga så mycket med det. Det är inte GTA. Visst gör man det på bekostnad av dagens blockbusters bristfälliga spelmekanik, men syftet är nog mer att underhålla.

SR IV kommer fortsätta att spelas, i TV-soffan. Spelet gör sig bra i den settingen. Troligtvis kommer jag inte att köra genom hela.

Volition var en del av THQ och såldes Januari 2013 till Koch Media. Bara Relic Entertainment såldes för en högre summa ur konkursboet. Koch Media är mer kända för oss gamers via Deep Silver, som är deras publishing label. De har bland annat get ut Dead Island och STALKER.  Förutom själva utvecklaren köpte också Koch Media varumärket Saints Row. Dock köpte man inte rättigheterna till Red Factoin.

Papers, Please

"Men det är ju som ett jobb", sa min sidekick i soffan. "Ja", sa jag utan närmare eftertanke.

Det är en regnig morgon i mitten på November 82 och jag går den korta promenaden till mitt nya jobb, som passkontrollant för landet Arstotzka. Väl där får jag en kort introduktion innan jag öppnar luckan och kallar fram min första klient.

Spelet är fult som stryk, men i dess pixliga grötighet finns också harmoni och function. Lucas Pope, en Amerikan som bor i Japan, är hjärnan bakom denna hyllade titel.

Oväntat nog väcker spelet känslor. Ens beslut och resultat får stora följder, för både främlingar och familj.

Precis som när jag skriver om filmerna jag sett, vill jag inte säga så mycket. Jag säger hellre för lite än för mycket. Kolla på trailern, ladda hem det från Steam, njut!

Percy Jackson: Sea of Monsters

Till uppföljaren av Percy Jackson filmen har man bytat regissör och nu är det Thor Freudenthal som står bakom spakarna. Freudenthal har ett par sockersöta familjefilmer på sitt CV, vilket jag blev lite överraskad över eftersom jag trodde de skulle försöka rikta denna filmen mot en åldrande målgrupp.

Jag är övertygad om att vi i framtiden kommer se mer av skådespelarna om de klarar av att ta steget från tonårsidol.

Snäppet mer slipad en den första filmen.

The Skin I Live In

The skin I live in, är en läskig historia som har några år på nacken. Vi får följa Antonio Banderas i jakt på. Ja vadå?

Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief

Rick Riordan är författaren bakom Percy Jackson böckerna och första i serien var just Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief som debuterade 1:a July 2005. Riordan har sedan dess pumpat ut böcker i ett jämnt flöde och serien innefattar ytterligare fem böcker samt en uppföljande serie på ytterligare fem med en sjätte på väg. Första boken sålde million upplaga vilket banade väg för filmatiseringen.

Percy Jackson är som vilken 12-åring som helst tills han får reda på att han är en halvgud, med Poseidon som pappa. Denna blend av mytologier i vår nutid har nått framgång, även mixat med superhjältar.

Denna filmen regisserades av Chris Columbus, som har en blytung resume i två Harry Potter filmer och Ensam hemma 2.

Huvudrollen spelas av Logan Lerman, vilket trots sin ringa ålder är en tungviktare. Jag har tidigare sett honom i The Perks of Beeing a Wallflower, och han har som barn medverkat bland annat i Butterfly Effect och 3:10 to Yuma.

Filmen hade en ganska fläskig budget och var kommersiellt framgångsrik.

Den funkar bra för sin målgrupp.

Dead Island: Riptide

I September 2011 släpptes Dead Island, ett spel som är mest känt för sin fantastiska trailer. Det är lätt en av de bästa jag någonsin sätt och jag får fortfarande piggar på armen av den. Även om du inte är en fan av spel så tycker jag att du ska avsätta tre minuter och njuta.

Nu blev ju såklart inte spelet lika bra som trailern, även om det var smått underhållande i Coop på xbox även om den drogs med stora designproblem.

Dead Island: Riptide, som släpptes tidigare i år, är egentligen Dead Island 1.5 - och då är jag generös. Allt är sig likt.

Det största problemet spelet dras med är att den fundamentala mekaniken i spelet är kass. Det är repetitivt och eftersom saker respawnar titt som tätt känns det hopplöst när för femte gången dödar samma zombies. Loot spawnas slumpmässigt i de statiskt utplacerade resväskorna och lådorna.

Det positiva med spelet är miljöerna som är härligt semestriga. Synd bara att bandesign inte är lika bra. Grafiken är ok, inte mer. Det är inte konstigt att Techland filar på en ny iteration av sin Chrome Engine för deras nästa titel, Dying Light.

Visst är det charmigt att hugga armarna av framrusande zombies, eller tömma magasinet på spikpistolen, eller varför inte när man använder sina egenhändigt ihopsnickrade vapen, men det räcker inte. I alla fall inte utan en Coop-kompis.

Det tveklöst sämsta med spelet är att motståndarnas level skalas. Detta bidrar i praktiken till att leveling fungerar som en form av bestraffning. Jag har stött på detta innan och tycker det är ett väldigt ogenomtänkt sätt att hantera det hela på. Demotivator så det heter duga.

Nu ska jag inte klaga, det kom på köpet när jag plockade upp en Humble Bundle. Kanske skulle jag varit gladare om det var Call of Juarez: Gunslinger.

The Lucky Ones

Fick ett infall och satte tänderna i The Lucky Ones, en film med fem år på nacken, utan att (som vanligt) veta vad jag kunde förvänta mig.

Neil Burger står för regi och i hans resume återfinns bland annat The Illusionist, som nämdes här i bloggen för inte så länge sedan. Han har också regisserat Limitless, en film inte helt olik Phenomenon med Travolta. Filmer som den behöver inte ens vara bra för att trollbinda mig.

Rachel McAdams, Tim Robbins och Michael Peña är alla i armén och ser fram emot 30 dagars permission från krigen i mellanöstern. Det hela utvecklas till en roadtrip, där jag är glad att jag får följa med. Vardagsrealism står på schemat.

3+/5

Europa Report

Europa är, förutom en världsdel, den sjätte största månen i vårt solsystem och snurrar runt Jupiter. Just Jupiter är en rackare att ha stora intressanta månar och huserar förutom Europa också tre månar som kvalar in på topp fyra. Vår egen måne, för referens, är femte störst i solsystemet. Faktum är att dess största måne, Ganymede, är störst i solsystemet och om den skulle komma bort från Jupiter skulle vi klassa den som en egen planet.

Vi vet idag att Europa är täckt av ett tjockt lager is, och det är formodat att där finns gott om vatten i flytande form under täcket. Förutsättningarna för liv sägs teoretiskt finnas där, vilket är varför en internationel besättning har valts ut för att söka sanningen. Det är med den sista meningen vi går från fiction till science-fiction.

Filmen lyckas på ett övertygande och spännande sätt förmedla utsattheten, förhoppningarna och utmaningarna som kommer med en sådan expedition, trots - eller tack vare, en låg budget. Castingen har de lyckats bra med, och den starkast lysande stjärnan är Sharlto Copley, mest känd som Wikus Van De Merwe från District 9. Mest oväntade ansiktet var Michael Nyqvist, i rollen som avdankad rysk kosmonat veteran. För regi står Sebastian Cordero, en Ecuadorian som har en handfull smala filmer i bagaget.

Klart sevärd, men inte utan sina fläckar.

4/5

The Lifeguard

Kristen Bell är en lifeguard, eller snarare blir. Det går ju inte att undvika att så kommer att ske, till döma av Baywatch bilden på konvolutet. Vi har hört storyn hundra gånger innan. Livet i storstaden kraschar och personen återvänder hem - allt har förändrats, men ändå inte.

The Lifeguard är Liz W. Garcias första rulle som regissör och vi får väl se om det blir fler. Filmen är ganska snygg och flyter på i ett behagligt tempo. Tyvärr saknas det lite för att intresset ska hållas vid liv.

En användar review på IMDB summerar det ganska bra:
"I will say that Kirsten Bell looks fantastic in a swimsuit. If that's all you care about, you may enjoy the movie. However, if you expect a movie with a decent plot and story, you should probably skip this one."

2/5