Wanderlust

Efter att det bara gått ett par veckor sedan senaste This is 40 var det dags för ännu en ROMCOM med Paul Rudd i huvudrollen.

Givetvis är Judd Apatow involverad, även om han varken skrivit eller regisserat. Han har istället stått för investeringen. Kulorna måste fram när man ska få med sig Jennifer Aniston, som spelar den kvinnliga huvudrollen och Paul Rudds fru. Malin Akerman har en roll som...wait for it...sexig blondin.

Filmen är inte ett vasst inlägg i samhällsdebatten och en illustration kring instabiliteten i USAs ekonomi. Det är en ROMCOM och placerar våra huvudpersoner i en oväntad miljö där de försöker finna sig själva.

2/5

The Departed

Av någon anledning har jag inte sett The Departed, förrän idag. Konstigt. Har trots allt tre skådespelare vars filmer jag mer än gärna drar på i vått och torrt, förvissad om att jag kommer att få kvalitet. Jack Nicholson, Matt Damon och Leonardo DiCaprio. Martin Scorsese står för regi - vilket var den tredje filmen han gjorde tillsammans med DiCaprio på fyra år och efterförljdes av ännu en (nyligen sedda Shutter Island)  fyra år senare.

Välspelad, smart och pulshöjande.

I övriga roller ser vi Mark Wahlberg, Martin Sheen, Vera Farmiga och Alec Baldwin.

Se den!

5/5

Road to Perdition

Sam Mendes stötte jag senast på som regissör för Skyfall, den senaste Bondfilmen. Han har i sitt bagage nästan uteslutande sevärda filmer, även om jag ännu inte sett Away we Go. Vad sägs om Revolutionary Road, Jarhead och American Beauty? Den sistnämnda var även hans första (som inte var TV Movie). Efter American Beauty gjorde han Road to Perdition, och det är den jag sett.

Ironiskt nog spelar Tom Hanks huvudrollen, som jag sågat ganska brutalt för inte alls länge sedan - och med glädje fortsätter. I denna är han dock godkänd (inte mer), ty året var 2002, samma år som har gjorde sin sista godkända roll i Catch Me If you Can innan...Lady Killers. Nu skiter vi i Tom Hanks för ett tag för i Road to Perdition ser vi gott om välkända ansikten - Paul Newman, Jude Law, Jennifer Jason Leigh och inte minst Daniel Craig, som återförenades med Sam Mendes sådär en tio år senare.

Där är lite Leon-vibbar, men det stannar tyvärr vid vibbar.

Godkänd film, till och med ganska bra.

3+/5

Wreck-It Ralph

Wreck-It Ralph, eller Röjar Ralph, som den heter på svenska handlar om spel. Mer bestämt en karaktär i ett spel, som inte riktigt är nöjd med tillvaron. Givetvis är det upprinnelsen till hela historien, som i mångt och mycket är sevärd. Jag gillar såklart settingen även om jag hade önskat fler kända ansikten.

Jag gillar meta-spelen som Disney har skapat, men det är synd att de är lite för ytliga och sugiga. Finns på en android market/appstore nära dig, men en varningens ord utfärdas eftersom till och med kidsen förkastar det.

$165M kostar det tydligen att göra en sådanhär film, vilket är en ansenlig mängd men det är tydligen där det handlar om man ska ta fram en produkt som står sig. Fann det dock intressant. Givetvis trodde jag det kosta flera hinkar med pengar - men vi snackar mer än en miljard svenska kronor. Kolla denna listan. Jag önskar att man hade satsat en lite större del av pengarna så att Vanilja von Sockertopps röst hade varit förståbar, även för folk över 11. Jag menar, bara för att Carla Abrahamsen kanske var duktig i Hip hip hora! och gjorde ett rackarns jobb i The Stig-Helmer Story så kanske man inte ska ge henne huvudrollen/rösten i sin första voiceover film. Kasst! De andra ska dock ha beröm - Svenskar är generellt sätt duktiga - även om jag skulle misstänka att resurserna de får till sitt förfogande är klart mindre än förr.

Redan första helgen spelade filmen in $49M, bara i USA. Så man kan säga att när Disney väl sätter resurser, sitt namn och sitt PR-maskineri på saker så går det av bara tåget. Totalt är man redan upp i över $400M inspelade, och då räknar inte ens intäkter för appar och merc in.

Disney lär ju fortfarande ha mardrömmar av filmen John Carter, där man satsade $250M och fick igen $73M.

Eftersom vi är inne på det animerade spåret här så vill jag passa på att rekommendera de av er som ännu inte sett Wall-E att göra det på studs. Även om Pixar köptes upp av Disney redan 2006 så känns det fortfarande som det är snäppet vassare när det är de killarna som styr. Kanske har det nu gått tillräckligt med tid för att det spätts ut och blivit Disneyfierat. Ratatouille är en annan höjdare.

Wreck-It Ralph får 3/5

Shutter Island

För sådär en tio år sedan fick jag ett ryck och läste floder av kriminalromaner. Främst läste jag alla de böcker utgivna av då Malmöbaserade Minutaur, som höll en väldigt bra standard av förde fram en del debutanter. Det var där jag hittade Peter Robinson, vars böcker var fängslande. Sedermera sprang jag också in på en Amerikansk författare, Dennis Lehane. Bra skit!

Tre av hans romaner har blivit film, den första såg jag innan jag visste att jag läst boken - men kände snabbt igen mig, Mystic River, Rött Regn på svenska. Clint Eastwood som regissör och Sean Penn, Kevin Bacon och Tim Robbins i besättningen. Lysande filmatisering.

Den andra filmatiseringen är Gone Baby Gone och var den första långfilmen Ben Affleck regisserade. Filmen fick även den fantastiskt mottagande. Jag har inte sett den, och vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Minnet av böckerna var intressant nog.

Shutter Island är hans tredje roman att filmatiserat, och den har jag varit nyfiken på - Scorsese och DiCaprio osar kvalitet, och denna är stand-alone och inte del av en serie om fem böcker  tillskillnad från Gone Baby Gone. Vi ser även Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow och Michelle Williams. Ruffalo såg jag i Avengers senast som Bruce Banner - och Ben Kingsley är är ärkeskurken the Mandarin i Iron Man 3. Ska ni se en bra film med Williams ska ni se Blue Valentine och vad det gäller Sydow så kanske jag får se honom om jag bestämmer mig för att se den där Extremely Loud & Incredibly Close, vilket jag dock inte helt bestämt än.

Kan också passa på att nämna att Lehane har författar cred för tre stycken The Wire avsnitt. En av de bästa TV-serierna någonsin. Sedan ryktas det att det är en film på gång, Animal Rescue, med bland andra Tom Hardy, Noomi Rapace och James Gandolfini. Vi får se om den blir av. Personligen så känner jag mig inte alls attraherad till filmer med Rapace efter de mycket tveksamma insatserna i Sherlock och Prometheus. Jag har ännu inte rätt ut om det bara är jag som tycker så - och framförallt varför jag tycker så. Inget ont om Rapace, kul att se svenskar lyckas i Hollywood.

Filmen får 3/5, hade jag inte läst boken 4/5

The Sessions

Inte många av Oscarsbidragen kvar innan jag betat mig genom allt. I The Sessions, eller Mitt längtande hjärta, blev Helen Hunt nominerad för bästa kvinnliga biroll. Helen Hunt har varit med ett tag och fyller faktiskt femtio i år, en Oscar har hon sedan medverkan i As Good as It Gets, med Jack Nicholson (1988). En film jag tycker är riktigt bra.

Huvudrollen i denna filmen spelas av John Hawkes tidigare ett okänt namn och ansikte för mig fastän jag senast såg honom i Lincoln. Oscars nominerad för bästa manliga biroll för sin medverkan i Winter´s Bone där Jennifer Lawrence fick sitt riktiga genombrott som senare ledde till The Hunger Games och Silver Linings Playbook. Jag känner att jag redan svävat ut, så jag kan lika gärna fortsätta. Du lär ju höra en del hype kring filmen Serena, där Susanne Bier regisserar Lawrence och Cooper. Inte helt kass timing marknadsmässigt. Biopremiär i USA i September, vi får vänta till Januari 2014.

Vi ser även William H. Macy, birollsfavoriten. Här känns han till en början ganska fel - gillar bättre när han framställs som ännu mer osäker. Kanske stör hans yrkesval då man sett honom i så många aviga situationer genom åren. På tal om aviga situationer är det inget mot vad Helen Hunt upplever i denna filmen.

Genom en slump passar denna filmen som handen i handsken som uppföljare på filmen som sågs igår. Samma tema - fast med ett stort undantag.

Kan inte låta bli att nämna en annan birollsinnehavare, Moon Bloodgood. Vilket fantastiskt namn. Hennes karaktär i filmen heter Vera rätt och slätt, så att det inte blir några missförstånd.

För er som av någon anledning är fans av Deadwood så pekade någon ut sambandet att tre skådespelare har doppat fingrarna i den syltburken.
a. John Hawkes (Mark O'Brien) played Sol Star in Deadwood
b. W. Earl Brown (Rod, the attendant). Played Dan Dority in Deadwood
c. Robin Weigart (Susan), played Calamity Jane in Deadwood.

Tankvärd, men inte speciellt övertygande. Att Hunt blev nominerad var nog mest för att hon som äldre kvinna var naken så mycket, vad vet jag.

2/5

Whose Life is it Anyway?

Det hör inte till vanligheterna att jag tjongar in en film med Richard Dreyfuss från 1981 i VHS:en, men det är just vad jag gjort ikväll när jag kollade in Whose Life is it Anyway?, eller Är det inte mitt liv kanske! På svenska har den ett utropstecken och på engelska ett frågetecken, jag som alltid trott Svenskar generellt sätt var lite mer neutrala. Vilken titel som är bäst - eller kanske tom om det ska vara utrop eller fråge-tecken kanske man kan svara på när man sett filmen. Den Engelska titeln fångar den generella frågeställningen - den Svenska fångar filmens frågeställning.

Dreyfuss har varit med ett tag, minst sagt. Mina första minnen av honom som skådespelare är nog från Stakeout/Spanarna - där han och Emilio Estavez spelar poliser. Detta var troligtvis 1988. Estavez var hetare och 1989 kom Young Guns till Sverige, och ett par år efteråt med tvåan - men Bon Jovi sountrack på topplistorna.

Mitt andra möte med honom kommer jag bättre ihåg, som psykolog/psykoanalytiker i What About Bob?, där Bob spelas av en stekhet Bill Murray.

Filmen då? Jo, absolut bra och står emot tidens tand helt ok. Det är svårt att säga något om handling och setting utan att berätta mer än jag brukar vilja veta. Därför säger jag ingenting om det. Filmen är baserad på en pjäs skriven av Brian Clark, som han blev nominerad för en Tony Award (Broadway´s mest prestigefulla pris). John Badham står för regi och har på sitt CV Saturday Night Fever, och jobbade dessutom vidare med Dreyfuss i både Spanarna och senare Spanarna II. Man kan ju lätt anta att han var the shit 1977. Första filmen han tog sig an innan han satte tänderna i Whose Life is it Anyway var Dracula, med Laurence Oliver som Van Helsing och Frank Langella, som jag ju såg i Robot & Frank tidigare i veckan,  som Dracula.

Det känns mycket behagligt att se en drama efter tre kvällar i rad med superhjältar, mitt betyg blir:
3+/5

The Avengers

Marvel-tåget rullar på i en av de mest CGI täta filmerna någonsin och en helt galen $220M budget, vilket ännu galnare har gett tillbaka tre gånger pengarna nästan och placerar den trea på listan genom alla tider - efter Avatar och Titanic. Temat för övrigt på den listan (där man inte tar hänsyn till inflation) är Harry Potter, Superhjältar och Pirates of the Caribbean och lite animerat.

Endast Oscarsgalan är mer kändistät än denna filmen.

Så, vem är egentligen Avengers? Frågar du wikipedia är det en större folksamling än i filmen. Badguy är Loki - där hans bror Thor ställer sig på människornas sida.

Sämst är tveklöst Captain America. Spandex varning. Näst sämst är Thor, och jag fick plågsamma minnen av filmen som jag såg på någon flygning trots insatser från både Natalie Portman och Anthony Hopkins.

Bäst är Robert Downey Jr som Iron Man och Mark Ruffalo som Bruce Banner.

Marvel har massor på gång - bland annat en uppföljare till denna någon gång 2015. Iron Man 3 är börjar närma sig, The Wolverine ska få en egen film och Thor ska få en uppföljare. Till detta kan ni lite på att de slipar på fortsättningar både på Spider-Man relaunchen och X-Men.

När brister superhjälte bubblan?

Blir det för mycket PG-13? Elakingar skjuter 100,000-tals skott över Manhattan utan att man ser en endaste människa bli skadad. Jag vill gärna se mer av det mörka och vi får väl se vad som blir levererat oss.

Gillar du att se påkostade filmer är denna given. Jag tycker det är kul och delar därför ut:
3/5

Iron Man 2

Ny dag, ny film - det var väl lika bra att sätta tänderna i uppföljaren. Iron Man 2. För tvåan har man biffat upp och förutom Robert Downey Jr och Gwyneth Paltrow så har Scarlett Johansson, Sam Rockwell, Mickey Rourke och Samuel L Jackson anslutit sig. Både Don Cheadle och Jon Favreau är var med i ettan och återfinns givetvis här med.

Samuel L Jackson spelar karaktären Nick Fury och håll nu i hatt jäkeln: "2009 skrev Samuel L Jackson på ett kontrakt med Marvel Entertainment som binder honom att gestalta Nick Fury i 9 framtida filmer." Extra roligt tycker jag är att han påminner lite om sin karaktär i filmen Unbreakable från 2000, där han dessutom filosoferar kring serietidningar.

Jackson har man genom åren sett i galet många filmer och mannen är en av de mer produktiva. Vill rekommendera en pärla, The Sunset Limited, ett 1½ timmar lång dialog mellan Jackson och Tommy Lee Jones med manus av Cormac McCarthy...som även skrivit novellerna No Country for Old Men och The Road är baserade på. Med risk för en komplett detour här så har Cormac två filmer på gång i år, varav båda verkar sevärda. Kolla in The Counselor (Ridley Scott, Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem, Cameron Diaz och Penelope Cruz) och Child of God, där James Franco spelar huvudroll, regisserar och står för screenplay

Fruktansvärt konvolut, precis som ettan, men det får man ta. Jag tycker tvåan är bättre än ettan - lite mer superhjälte och pompöst.

Jag blickar redan framåt och ser fram emot att klämma Avangers när jag ändå har fått upp farten. Trean kommer redan nästa månad med Ben Kingsley som skurken The Mandarin.

Vad gäller Iron Man 2 då. Jodå. Sevärd och spektakulär. Ja, kanske till och med extravagant. Balla prylar (det är såhär en hemdator ska se ut), bilar och arkitektur.

3/5

Ironman

Nu när Batman-triologin var avklarad tänkte jag ge mig i kast med en annan liknande karaktär, Ironman. Liknande på det sättet att han själv inte har några superkrafter utan låter högteknologiska leksaker hjälpa honom. Superskurkar har de givetvis gemensamt, men i Ironman världen verkar det inte finnas lika många fantasifoster.

Ironman är Marvel, och tydligen hade filmen flutit runt sedan 1990, innan det alltså till slut blev en release 2008. Detta var den första filmen som Marvel själv-finansierat, vilket är något av ett lyckokast då den fick lysande recensioner och spelade in över $300M och mer än dubblade insatsen.

När det gäller superhjältar och Marvel är givetvis Stan Lee inblandad. Den nu 90-åriga gamla mannen har, förutom Ironman, varit med och skapat Fantastiska Fyran, Hulken, Spider-Man, Thor, X-Men och Daredevil. Av vilka alla varit med på ett eller annat hörn i superhjälte-farsoten som drabbat Hollywood de senaste tio åren. Rebootar och merchandising har varit ledord.

Givetvis är filmen tuff. Robert Downey Jr. är en av jordens mest framgångsrika affärsmän och ett geni när det gäller innovation och har hus, bilar och brudar som matchar. Precis som Batman har han en hjälpreda, och i detta fallet är det Pepper Potts, spelad av Gwyneth Paltrow.

Filmen är ok, men inte mer. Batman har satt en helt annan standard. Generellt sätt tycker jag att de filmer baserade på Stan Lees karaktärer är lite för PG-13, även om där finns ett par genuint äckliga scener. Dock är den betydligt ljusare och glättigare.

Det har blivit många Robert Downey Jr. filmer, och här kan vi också prata om comeback då han hade en Charlie Sheen-period. Tyckte Solisten var helt ok, Sherlock filmerna bra, lika så något oväntade Tropic Thunder.

Ironman 3 sägs komma till sommaren och jag ska nog ta och ge mig på tvåan innan dess.

3/5

Lincoln

Med enorm porträttlikhet gestaltar Daniel Day-Lewis USA:s 16 president, en prestation han också erhöll en Oscar för. Hans tredje totalt, vilket gör honom historisk. Extra kul att en britt spelar amerikansk president.

Filmen utspelar sig år 1865, Lincolns sista år som president och till skillnad från många filmer under inbördeskriget är inte själva slagfältet i fokus, utan snarare spelet bakom gallerierna för att få igenom det 13:e tillägget till konstituitionen.

Spielberg står för regi, och givetvis är den en kommersiel succé.

En trevlig historielektion i en såväl välspelad som välgjord film. Det känns bäst när Lincoln drar sina historier och en Lincoln anno 2000 kanske hade blivit någon form av underhållare istället?

4/5

This is 40

Skriven och regisserad av Judd Apatow. Med Apatow vet man att man alltid får något lagom bra, lagom kul och lagom träffsäkert, så ock här. Apatow ligger bakom en drös med filmer - senaste filmen jag vet han var inblandad i var The Five-Year Engagement, som producent, innan dess Bridesmates. Han har skrivit manus till Funny People, Pineapple Express, You don´t mess the the Zohan, Knocked up, Fun with Dick and Jane och The 40 Year old Virgin.

Denna rullen är en uppföljare på Knocked Up, och vi ser Paul Rudd och Leslie Mann i huvudrollerna som paret på väg över 40-kullen, med två lagom gamla barn, finansiella problem och kriser. Leslie Mann är Judd Apatows fru, och de två barnen är Manns och Apatows döttrar.

Det som lyfter filmen är de tillfällena av igenkännande, men de är tyvärr alltför få och framförallt så känns det som att man styr bort från det ju längre filmen går.

2/5

Gambit

För någon film sedan nämde jag att hade Coen brödernas nya, Gambit, på vänt. Efter att jag sett den önskar jag nästan att den stannat där. Skickliga Colin Firth och bilroll av Cameron Diaz och Alen Rickman hjälper föga. Skit in, skit ut. Istället för att vara smart och slipat blir det mest buskis av det. Jag hatar buskis. Nu står Coen bröderna för manuset - och har lämnat regin till en Michael Hoffman.

När jag nämnde Gambit var de i samband med The Ladykillers. Nuff said.

Undvik

1/5

Argo

Argo, årets bästa film om man ska tro Oscars juryn. Filmen är baserad på verkliga händelser och utspelar sig i USA och Iran under en period 79/80. Ben Afflek står för regi och spelar dessutom huvudrollen, vilket är en fantastiskt comeback, eller en andra, kanske rent av tredje chans.

Jag kommer ihåg hur bra jag tyckte Good Will Hunting var, där Affleck med polaren Matt Damon förutom att spela huvudrollerna även skrivit manuset (som de också fick en Oscar för). Livet var på topp Affleck träffade J-Lo, och tillsammans medverkade de i en av världhistoriens största sågningar, Gigli. Har ni inget att göra - hitta lite recensioner och läs, det är mycket underhållande. Vad sägs om slutklämmen "...tvivlar på att min sexualdrift någonsin kommer att bli fullständigt återställd." i Nöjesguiden till exempel. Gigli gjordes av Martin Brest, både manus och regi. Brest står bakom Snuten i Hollywood, En Kvinnas Doft (Al Pacino) och Möt Joe Black (Brad Pitt), vilka alla var hyfsat framgångsrika. Sedan 2003, när Gigli släpptes har han inte gjort ett skit. Sorgligt.

Afflek är stekhet och är aktuell i två filmer i år. Den första är To the Wonder, ett romantiskt drama, där vi även får se Javier Bardem, som jag antar kommer ha en "normal" frisyr i denna filmen. Den andra heter Runner, Runner där han spelar mot Justin Timerlake.

Argo är absolut en bra film, trots att den lämnar en eftersmak av U S A, U S A.

4/5

The Perks of Being a Wallflower

The Perks of being a wallflower är Emma Watsons första film efter Harry Potter filmerna, bortsett från en liten roll i My Week with Marilyn, som jag såg förra året. Detta är en highschool film, men inte av det vanliga snittet något som kvalitet på såväl casting som skådespelare bidrar till.

Filmen handlar om 15-åriga Charlie (Logan Lerman) och hur besvärligt det kan vara att passa in, samtidigt som han bär på en deprimerande historia. Lerman är något av en veteran och har varit med i filmer som 3:10 to Yum, The Number 23, Gamer och The Butterfly Effect. Typiska roller för en så ung veteran är tydligen roller som 'Evan at 7' och 'Jason at 8'.

Mest är intressant är ändå Emma Watson som kommer att synas i hela fem filmer i år, bland annat nästa Sofia Coppola, The Bling Ring, som kommer på bio i USA i Juni. Jag vet i alla fall att jag gärna önskar mig en lika bra film som Lost in Translation, som hon också blev belönad med en Oscar (för bästa Screenplay) och två nomineringar 2003 (Best Director och Best Picture).

Mitt betyg blir 3/5 även om jag kan antaga att en något yngre publik kommer ta den till sin famn. Soundtracket är gottigt med en del bra låtar man inte hört på ett tag.

Beasts of the Southern Wild

Hushpuppy är sex år gammal och bor i ett litet samhälle utanför dammarna i New Orleans i skjulet brevid sin pappa. Att en film med 1,8M USD budget blir nominerad till fyra Oscar hör inte till vanligheterna precis - men att Quvenzhané Wallis, som spelar Hushpuppy, i sin första film som yngsta någonsin att nomineras till bästa kvinnliga känns bara naturligt.

Beasts of the Southern Wild är knappast en glädjesprudlande rulle men levererar en intressant inblick hur ett alternativt leverne sett genom en liten flickas ögon kan te sig.

3/5

Django Unchained

Förvånansvärt bra. Mina förväntningar var inte så höga på Django Unchained, trots att det var en Terantino. Jag hade nämligen fått för mig att jag hade börjat tröttna och tycka Terantinos filmer var förutsägbara i sin stil och sitt sätt. Nu var det visserligen så att det var just det som var fallet med Django Unchained, den följer Terantino mallen, och överraskar för den sakens skull inte - därmot sticker den som alla Terantino filmer ut från massan.

Filmen bärs av Christoph Waltz och Leonardo DiCaprio, och Waltz blev också belönad med en välförtjänt Oscar för bästa biroll. Detta var en av två Oscars filmen fick, den andra var för bästa screenplay. Waltz var som bekant med i Inlourious Basterds, Terantinos förra film.

Terantino är ingen större skådespelare, men hankar sig fram. Är det kanske därför han gör egna filmer? Jag kan rekommendera honom i Sleep with Me, som innehåller en av de bästa monologer någonsin, eller kommer jag kanske bara ihåg fel. Döm själva:

Vad det gäller DiCaprio så var jag skeptisk till honom efter Titanic. Jäkla massa bra filmer visade det sig. Han har två projekt på gång i år - The Wolf of Wall Street, där han för 10(?) gången återförenas med Martin Scorsese och Den Store Gatsby, filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds amerikanska klassiker. För mig är DiCaprio en av de skådespelarna vars utveckling har överraskat mig mest - Jack Nicholsons arvtagare.

4/5

Frank & Robot

Frank Langella spelar huvudrollen i denna robot film. Langella, född 1938, är kanske mest känd som Nixon i filmen Frost/Nixon (2008) även om han varit med ett bra tag. Frank & Robot är en småmysig film om en äldre herre och en robot - nästan precis så enkelt som det låter. I birollerna ser vi Susan Sarandon, James Marsden, Liv Tyler och robotens röst görs av Peter Sarsgaard.

Man har ju sett en del filmer med "robotar" i rollerna genom åren och kanske är Moon favoriten.

Robot & Frank är ok, inte mer.

2/5

The Dark Knight Rises

Christopher Nolan fortsätter leverera i sin tredje Batman film, The Dark Knight Rises. Personligen tyckte jag att tvåan, The Dark Knight var snäppet vassare, kanske pga Heath Ledger som Jokern men denna kommer inte långt efter. Stjärnspäckad så det förslår - Christian Bale, Gary Oldman, Tom Hardy (Lawless och aktuell i nya Mad Max filmen nästa år), Anne Hathaway, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard och så Morgan Freeman och Michael Cain såklart.

Detta är brilliant och en helt enastående triologi. Jämfört med konkurrenterna, fyllda av kärleksproblem mellan tonåringar och ett träigt PG-13 filter så sticker detta ut på bästa sätt. Christopher Nolan har regisserat åtta långfilmer, varav jag sett alla utom hans första - svart/vita lågbudget 69-minutaren Following. Jag kan utan tvekan rekommendera dem alla, Memento, The Prestige, Inception - där han också skrivit Screen Play. Hans senaste projekt är att skriva storyn till nya Stålmannen filmen, Man of Steel, som kommer i Juni. Den kommer dock att regisseras av Zack Snyder, mannen bakom Dawn of the Dead, 300 och Watchmen.

5/5

The Odd Life of Timothy Green

Jennifer Garner och Joel Edgerton spelar det ofrivilligt barnlösa paret Green. Garner är klämkäck och flickaktig som alltid och Edgerton mest lik Conan O´Brian.

Filmen handlar om hur det är att vara annorlunda och hur det är att vara föräldrar. Hur man helt enkelt försöker undvika att i alla fall göra samma misstag två gånger.

Peter Hedges, heter mannan bakom såväl pennan som regin och har på sin resumé bland annat varit inblandad i Om en Pojke och Gilbert Grape, samt filmen Min brors flickvän - där han jobbade med CJ Adams, pojken som i denna filmen spelar Timothy Green.

2/5

Amour

Vinnaren av en Oscar för årets bästa utländska film, och nominerad för ytterligare fyra, bland annat för bästa film. Jag har inte sett någon av Michael Hanekes filmer, och kanske borde jag - i alla fall Das weiße Band från 2009, som blivit både Oscarsnominerad, fått guldpalmer och andra utmärkelser.

Amour är välspelad, sorglig, verklig.

4/5

Stand Up Guys

Det var bättre förr, i alla fall så fanns där en heder inblandad även i krig och skumrask affärer. Man betedde sig helt enkelt inte hur som helst. Det vet i alla fall Val (Al Pacino), som suttit inspärrad ruskigt länge, och som en äldre man släpps på fri fot. Utanför fängelset möts han av Christoper Walken och duon ansluts senare av Alan Arkin.

Walken är Walken, och med över 120 filmer under bältet verkar han komma undan även med de fläskigaste flopparna med hedern i behåll. Han var för övrigt med i Annie Hall (på tal om Woody Allen tidigare) och inte minst i Deer Hunter - där han nu återförenas med Al Pascino.

Filmen har ett skönt tempo och det känns riktigt trevligt att hänga lite med gubbarna en dag.

Stabilt, men inte spektakulärt.

3/5

Life of Pi

Med värme berättar Ang Lee historien om Pi, sonen av en Indisk Zoo ägares vedermöder. Filmen är baserad på en novel av Yann Martel. Filmen kammade hem fyra Oscars härom veckan (Cinematography, Directing, Music och Visual Effects) och var nominerad till ytterligare sju, bland annat bästa film.

Fantastiskt vacker högbudget film, och ska om möjlighet finns gärna ses på bio. Ang Lee har inte gjort såvärst många filmen, men han står defintivt för kvalitet och tvära kast. Mest betydande måste nog ändå Crouching Tiger, Hidden Dragon vara om hjälpte oss i väst att få upp ögonen för sagor från fjärran länder.

Jag ger mina varmaste rekommendationer.

5/5

Hitchcock

Filmen Hitchcock ger oss en iblick hur det gick till under skapandet av filmen Psycho 1959. Vi får följa Alfred Hitchcock, spelad av Anthony Hopkins och hans fru Alma Reville, spelad av Helen Mirren under inspelning och vardag - i med och motgång. Filmen kryllar givetvis av kända ansikten, så som Svarlett Johansson, Toni collette, Jessica Biel och Ralph Macchio - killen från Karate Kid.

Mitt förhållande till Hitchcock består i princip av dusch-scenen från Psycho och lite ögonblicksbilder från Fåglarna. Kanske hade filmen gett ännu mer om man hade haft ett tätare förhållande? I vilket fall gör Hopkins det bra, tillsammans med filmens övriga bestättning. Jag hade gärna sett att filmen spände över en längre period där man hade fått en ännu större inblick i hur folk på den tiden såg på skräckfilmerna och dess skapare.

En Oscars nominering blev det i alla fall - för Bästa Makeup och Hår.

Om något så har filmen fått mig sugen på att ta en riktig Hitchcock afton och se om de som betraktas som klassikerna. Psycho ligger för övrigt på IMDB top 250 på en smikrande 30:e plats.

3/5

Cloud Atlas

Storfilmen Cloud Atlas är Wachowski-bröderna syskonens nya storslagna projekt efter Matrix och V for Vendetta. Cloud Atlas är enormt ambitiöst, och har en budget som matchar det (100M USD). Under tre timmar får vi följa flera historier som spänner över en stor tidsepok, men som ändå knyts ihop - inte minst av det faktumet att samma skådespelare syns i multipla roller.

I rollerna ser vi bland annat Tom Hanks, Halle Berry och Hugh Grant. Tyvärr har jag svårt för Tom Hanks vilket jag har svårt att objektivt bedömma filmen i sin helhet. Jag brukade tycka hans filmer var sevärda, i all sin RomCom sliskighet - fram till The Ladykillers. När en skådespelare inte levererar trovärdighet så dör illusionen. The Ladykillers är för övrigt en Coen film, och dessa brukar ju absolut vara sevärda i övrigt. Har förresten deras senaste på vänt - True Grit.

Jag tycker absolut man ska se filmen, för dess svulstighet men jag kan tyvärr inte ge den mer än:
3/5

Jag ser fram emot Wachowski-syskonens nya projekt, Jupiter Ascending, med Mila Kunis och Channing Tatum bland annat.

To Rome with Love

To Rome with Love är en Woody Allen film. Jag kommer ihåg min första, Zelig, som är gjort på tidigt åttiotal. Kanske var jag runt 15 när jag såg den och kommer ihåg att den ändrade min syn på vad en film är och kan vara. Har ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera den. Nu finns där ju såklart en uppsjö av bra Allen filmer, från den äldre Annie Hall till den nyare Vicky Christina Barcelona och inte minst fantastiska Match Point. Undvik dock Alla säger I Love You, som den heter på Svenska. Kommer än idag ihåg hur besviken jag blev när jag tryckte igång den nya Woody Allen filmen för att till min förskräckelse se att det var en musikal.

I denna filmen spelar Woody själv med, eller ska man kanske säga är med som sig själv, som vanligt. I andra roller ser vi Penélope Cruz, som även tidigare synts i hans filmen och så Jesse Eisenberg, som Woody-nykomling. Eisenberg har jag tidigare sett i bland annat Zombieland och The Social Network. Eisenberg lär vi se mycket av åren framöver - närmast kanske i Now you see Me, där han återförenas med en annan Woody (Harrelson från Zombieland).

Förväntningarna var höga efter Midnatt i Paris, men denna filmen har mest blivit beskylld att vara lite för mycket ett vykort av Rom - som tydligen också stått för en del av notan för att filmen skulle komma till stånd.

3/5