The Judge

Robert Duvall är The Judge, alltså inte bara till yrket. Det är hans identitet, hans smeknamn och även namnet på denna filmen. Robert Downey Jr. spelar hans son. Vi får dessutom se Vera Farmiga, Billy Bob Thornton. Duvall är Oscarsnominerad för bästa manliga biroll, ty det är ur sonens ögon vi får följa historien.

Stabil historia levererad med hjälp av regissören bakom Fred Claus, Wedding Crashers och Shanghai Knights - David Dobkin.

4-/5

Still Alice

Richard Glatzer har varit konsult/kreativ konsult för TV-programmet Top Model i 122 avsnitt mellan 2007 och 2013. Sedan tänkte han att han ska skriva manus baserat på en novel av Lisa Genova och göra en film med Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart och Kate Bosworth i rollerna. Det verkade ju gå bra för Still Alice som har rönt uppmärksamhet - men den lär ju inte vara en kioskvältare.

Moore gör en bra insats och har blivit Oscarsnominerad men trots den gedigna besättningen känns det lite mer som ett TV-drama. Tveklöst påverkas film-tittare med en personlig relation till ämnet betydligt mer - men på mig fungerar det dock inte så bra.

Det hela ebbar ut i en mysig feelbad film, och så kan man ju inte ha det.

2/5

Whiplash

Whiplash är en musikfilm, kanske den starkaste jag sett. Miles Teller spelar huvudrollen, som trumslagaren Andrew på en skola där J.K. Simmons är kung. Man har skalat bort nästan allt som inte har med musiken att göra ochbara behållt tillräckligt mycket för att komma in i huvudet på Andrew.

Vi får en intressant frågeställning presenterad för oss och svaret är inte självklart. Jag har tidigare ägnat en hel del tanke i frågan som rör (nästan uteslutande) mäns förmåga att lägga allt annat åt sidan för att fokusera på en sak. Musik, Nobelpris-upptäckter eller idrottsprestationer. Detta är givetvis inte något som är positivt, speciellt inte för folk runtomkring och förmodligen inte heller för personen. Är det ett drag som är typiskt oss människor? Att skita i allt - för att nå storhet och bli störst, bäst och vackrast inom någonting.

Filmen är nominerad för 5 Oscars, bland annat bästa film och bästa manliga biroll.

5/5

Redirected

Sällan har det gått så åt helvete för folk som i Redirected. När man tror att saker och ting är på botten, så drar de ned en lite till. Med glimten i ögat till på köpet.

Engelska gangsta filmer fick sitt verkliga genombrott med Lock, Stock and Two Smoking Barrels 1998, och sedan dess har det rullat på. Bland favoriterna finns In Bruges, Snatch och Layer Cake. Vinnie Jones, som ni ser på konvolutet är med alltsom oftast och brukar tjäna lite som en "kvalitetsstämpel" i sammanhanget.

Jag kommer ihåg när jag på Lördagarna klockan 16 bänkade mig framför TV:n och kollade Tipsextra - och visst hände det att man fick se Vinnie Jones där. Han var proffs mellan 1986 och 1999 och har spelat för 6 olika Engelska lag innan han la ner och började med film istället.

Filmen utspelar sig Lettland. Landet där man tydligen festar som om varje kväll var den sista och alla jäklar är korrupta. Ingen rök utan eld, kanske man kan tänka. Stundom farsartat, vilket inte brukar klinga positivt,, men jag blir både underhållen och förundrad över den blöta Lettiska filt som ligger över produktionen. Det är tyvärr inte Guy Ritchie kaliber.

3/5

The Skeleton Twins

Kristen Wiig och Bill Hader är tvillingar. Skeleton Twins. De har båda jobbat tillsammans i Saturday Night Live sedan 2004, så kanske börjar de känna sig som syskon, vad vet jag. Det är dock ingen SNL tramsig film som möter oss utan här är det allvar.

Jag gick inte alls igång på denna filmen - jag som normallt gillar filmer där folk är hopplöst olyckliga. Det var ett par få stunder som kändes geniuna, men där är något som saknas.

2/5

The Drop

Jag har läst en del Dennis Lehane böcker i mina dagar. Svart nåd, Rött regn, Gone Baby Gone och Patient 67 - eller som de heter på Engelska - Prayers for the Rain, Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Sedan min läslusta för kriminal litteratur slocknade så har Lehane fortsatt producera. En del av hans böcker har blivit filmatiserade - och han har även blivit mer engagerad i att också skiva screen-play. Bonus information är att Lehane varit inblandad i tre avsnitt av fullkomligt lysande The Wire. Till och med jag som inte normalt sätt fastnar för TV-serier plöjde de fem säsongerna med glädje. Skaffa boxen, fyll kylen och lås dörren.

Filmatiseringarna av Lehanes böcker har varit förträffliga Mystic River (Regi: Clint Eastwood), Gone Baby Gone (Regi: Ben Affleck) och Shutter Island (Regi: Martin Scorsese). Det är bara att bege sig till videobutiken och tanka. Nästa år får Ben Affleck uppdraget igen - i Live by Night, en bok som jag inte läst. Jag är taggad.

Har ni inte ännu förstått det är The Drop också Lehanes verk. För regi står Michaël R. Roskam i blott hans andra långfilm. Hans första, Bullhead, har jag inte ens hört talas om tidigare.

I rollerna har vi James Gandolfini, Tom Hardy och Noomi Rapace. Hardy är stabil, och spelar i vanlig ordning den tystlåtne. Gandolfini medverkar här i vad som kom att bli hans sista långfilm och Rapace är för ovanlighetens skull helt ok i sin roll. Jag förstår fortfarande inte grejen med henne - faktum är att det hade funnits många andra val för rollen hon spelar. Hon bryter inte lika mycket längre, vilket hjälper till att göra upplevelsen mer positiv. Ironiskt nog spelar hon en person med sitt ursprung från Öststaterna, kanske Tjetjenien.

Efter en lite långsam start så intensifieras filmen och pulsen höjs löpande. Bra skit!

4/5

Enemy

Denna filmen har inte bara ett enormt stilsäkert (vad nu det ska betyda) konvolut. Jake Gyllenhaal spelar huvudroll(erna) i filmen, och har vid sin sida Mélanie Laurent (biografägaren i Inglourious Bastards), Sarah Gadon och en inhopp av Isabella Rossellini.

För regi står Denis Villeneuve, som senast har Prisoners på sitt samvete - även den med Gyllenhaal. Ser redan fram emot hans nästa film, med Emily Blunt och Josh Brolin bland annat.

Filmen bjuder på en tripp och jag ger den

4/5

This is Where I Leave You

This is where I leave you är ett gott stycke drama med komiska stänk. Shawn Levy står för regi och har bland annat Night at the Museum på sitt CV. Denna filmen är riktad mot en vuxnare publik och handlar om hur fyra syskon samlas en vecka i sitt familjehem. Avslöjande, skandaler och feel-good.

3+/5

The Imitation Game

Benedict Cumberbatch, mannen med det fantastiska namnet och synonym med Sherlock. Detta äpplet faller inte långt från päronträdet och rollen som introvärt geni sker sig naturligt. Historien om Enigma har vi hört förr, från många olika vinklar och frågan är om inte denna är en av de ärligaste.

För regi står norrmannen Morten Tyldum och filmen har fått smått osannolika 8 Oscarsnomineringar, något jag dock inte tycker den förtjänar. Men så är det Andra världskrigets osjungna hjältar som är i fokus, inspiratören till datorernas uppkomst och en annan för showbiz folk viktig strid. Vi tackar Turning och ger filmen

3/5

Wish I Was Here

Zach Braff står för huvudrollen, regisserar och spelar huvudrollen i Wish I was here, ungefär som han gjorde framgångsrikt i Garden State 2004. Tyvärr når den inte riktigt samma höjder.

Ett ok drama - inte mer.

2/5

Cold in July

Jag är inte så bra på TV-serier, i alla fall inte solo. Senaste ärliga försöket jag gjorde var med Dexter, sådär sex-sju år efter serien börjat. Det blir för mycket. Man jobbar i motvind. Helt ok dock, men tappade lite fart och fräschör varför jag till slut gav upp. Lättare om man har en partner och kan uppleva en serie tillsammans gissar jag.

Serien bjöd dock på Michael C. Hall i huvudrollen varför jag plockade upp Cold in July. Filmen utspelar sig i slutet på 80-talet, något som dock inte märks sådär överdrivet mycket, bortsätt från frånvaron av smartphones. Filmen bjuder dock på en dos VHS och tjock-TV, men vem vet om det inte existerar ännu i djupaste Texas.

Temat hämnd går som en röd tråd i Januaris filmer, men här är motivet lite annorlunda. Bjuder på en del mjuka svängar och lämnar kvar en hel del frågor.

3/5

John Wick

Chad Stahelski kan sina stunts. Den första långfilmen han utförde stunts i var Point Break, som en double för Keanu Reeves. Sedan har det rullat på - med Keanu filmer som en röd tråd. Matrix, Constantines men även Spider-Man, Die Hard, Iron Man och Hunger games. Med all kunskap han bunkrat upp har han så fått chansen att stå för regi i sin första spelfilm, John Wick. Hans bakgrund bidrar onekligen till ett intressant (och blodigt) resultat.


Reeves har inte varit speciellt produktiv de senaste åren - men nu ser det ut att ändras. Tre filmer står på tapeten 2015:


Child of God - med regidebut av Gee Malik Linton som var PT till Reeves under inspelningen av John Wick.
The Whole Truth - i en historia med Renée Zellweger som Sidekick.
Knock, Knock - med Eli Roth som regissör. Roth har inte gjort så mycket välkänt, men verkar vara bundis med Terantino (var med i Inglourious Bastards) och fick tack av Richard Kelly i Donnie Darko. Ett finger i myllan verkar han onekligen ha.


I filmen är även en svensk, Michael Nyqvist, spelandes en ryss. Han gör det hyggligt - och ser sådär härligt steriotypt rysk ut. Dock bryter Engelskan på Svenska, och inte ryska - något som stör mig lite.


Trenden hittills i år är hämdhistorier. Denna är väldigt lik The Equalizer på papper - men utförandet är betydligt mer in your face. Man kan även säga att den innehåller ett stänk av The Rover - har ni sett båda vet ni.


3/5

I Origins

Firma Cahill/Marling bjuder på en resa. Förra gången det begav sig var i Another Earth, vilken var en god rulle. Som trogna läsare vet är jag grymt nyfiken på att se vad Marling kommer hitta på i framtiden. The East, där hon även där står för manus, precis som Another Earth var även den tänkvärd.

I Origins är klart sevärd, och en sådan film som lever kvar inom en ett tag.

4/5

The Hobbit: The Battle of the Five Armies

Peter Jackson har sedan släppet av första Sagan om Ringen filmen 2001 inte gjort så mycket annat än dykt ned i Tolkiens värld. Visst, det blev en King Kong film - och en väldigt oväntad film i dramat The Lovely Bones (med Weisz och Saoirse Ronan). Men annars har mannen ätit, sovit och skitit Tolkien. Lite synd tycker jag. Missförstå mig rätt - de tre första är brillianta, och förtjänade all uppmärksamhet de fick. Det var en historia som det var på tiden att någon gjorde rätt och jag hade längtat ända sedan jag var liten parvel och såg den The Lord of the Rings från 1978. Denna animerade historia bygger på första halvan av triologin och var väldigt välgjord. Tyvärr fick vi aldrig se en uppföljare, men mycket av de scener och "foto" som är med i den filmen är identiskt för hur Peter Jackson har gjort det. Han har med 100% säkerhet använt den som inspiration. Gillar ni Tolkien, och inte har något emot att få händerna smutsiga, kan jag starkt rekommendera er att gräva. Det är värt det.

Hobbitfilmerna har varit lite av en annan utmaning. Hur gör man en bok på ett par hundra sidor till en triologi? Tolkien gör det lätt, med den rika historik och översvallande bakgrundsinformationen. Allt är så väldigt vackert och episkt som det ska vara och visst belönar den tittaren men jag hade nog önskat att Jackson tagit sig an andra projekt.

Den avslutande filmen kändes i alla fall mindre tramsig än de första två och det skulle kännas orättvist att i alla fall inte ge filmen:

4-/5

God's Pocket

En uppsjö av kända ansikten möter oss i God's Pocket. Jag tänkte att det väl var lika bra att klämma de sista dropparna ur Philip Seymour Hoffman när man ändå är i farten, vetandes att jag har Mockingjay del I och II att se fram emot.

För regi står skådespelaren John Slatterly, som gör långfilmsdebut. Han har även gjort röst till Admiral Havelock i spelet Dishonored - ett av historiens mest förbisedda spel.

Filmen är ganska snygg, ganska tragisk utan att för den delen vara mer gripande. Jag gick i alla fall inte igång på det.

2/5

The Equalizer

Mellan 85-89 gjordes TV-serien The Equalizer, eller McCall som vi kanske bäst känner den. Jag har inget minnet av att ha sett några avsnitt, men det har inte hindrat skaparna från att släppa loss Richard Wenk att skriva ett filmmanus. Han står tidigare bakom The Expandables 2 och Statham rullen The Mechanic.

För regi står Antoine Fuqua, vars CV är tungt för filmer med liknande smak. Training Day och Olympus has Fallen är två av dem.

Denzel Washington är kickass, framförallt nu när han blivit lite äldre och fått en Morgan Freeman aura runt sig. Han har jobbat med Fugqua förut med Training Day, och det ryktas också att de ska jobba tillsammans igen med en nyinspelning av en Kurosawa film, The Magnificent Seven (7 vågade livet)

Filmen är slafsig på sina ställen och precis sådär mustig som en hämdhistoria skall vara.

3/5

Lucy

Scarlett Johansson + Luc Besson = Lucy, en film som är ganska mycket pang på rödbetan. Det är ingen Nikita, Leon eller The Fifth Element direkt men det levereras en stycke action och många snabba klipp. Kul att se Johansson göra lite andra sorters filmer än RomCom/Woody, även om det är där hon funkar bäst.

3/5

The Good Lie

Det var ett tag sedan jag såg en film som fick mig att se saker ur ett nytt perspektiv. A Good Lie lyckas med att berätta en rörande historia och trots de tvingats använda Reese Witherspoon, ett uselt omslag och ett Hollywood-slut så vet jag att filmen kommer att leva med mig att bra tag.

4-/5

A Most Wanted Man

A Most Wanted Man kom att bli en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Normal sätt brukar jag inte bli berörd när en kändis viker hädan, men när Hoffman gick bort kändes det väldigt orättvist. I alla fall orättvist för oss andra, att vi inte kommer att få se honom i fler filmer. Att han gick bort var väl egentligen inte helt ologiskt med tanke på livsstil, det är helt enkelt sådant som händer.

Filmen är baserad på ett verk av John le Carré och för regi står ingen mindre än Anton Corbijn, i hans tredje långfilm. Jag kommer ihåg en dokumentär jag såg för många herrans år sedan där Per Gessle pratade varmt om Corbijn, som sades vara hans favorit fotograf - och en fantastiskt investering.

Tittar man lite på hans CV så finns där en stark koppling till Joy Division, vilket också hans första långfilm, Control, kom att handla om. Han står bakom en mängd konvolut - bland annat för U2 och Depeche. Omslag som man tittat på många många gånger genom åren.

I biroller syns Rachel McAdams, Willem Defoe och ett nytt ansikte för mig, Grigoriy Dobrygin.

Skönt tempo i en stämningsfull film.

4-/5

Gone Girl

David Finchers Gone Girl tar med oss på en ordentlig resa med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna. Fincher står för regi i ett par riktigt bra filmer - Seven och Fight Club - båda med Brad Pitt, som han även jobbade med på 2000-talet i The Curious Case of Benjamin Button.

Men nog om Fincher, jag är mer intresserad av Ben Affleck som ju slog igenom med dunder och brak 1997 när han och polaren Matt Damon skrev manus och agerade i Good Will Hunting, ett manus som dessutom gav dem en Oscar. Kevin Smith har haft en stor del i att hjälpa dem få till det i början av deras karriärer, men vad hände sedan?

Affleck var med i mediokra filmer, träffade Jo-Lo och blev medias favoriter och i samma veva spelade in, den ökända Gigli (2003) med ett IMDB på 2,3. Damon däremot var under samma period med i Mr Ripley film, Rädda menige Ryan, prestigefyllda Oceans Eleven och hade hunnit med en Bourne-film.

Vi bläddrar framåt. Medans Damon kör vidare med uppföljare och ett och annat halvintressant projekt börjar Affleck regissera och gör Gone Baby Gone, där han dessutom skriver screenplay baserat på Lahanes bok. Sedan kör han regi och huvudroll i The Town och lysande Argo.

Avslutar med ett pep-talk från filmen Boiler Room (2000)

4/5

¡Tre amigos!

Three Amigos är en klassiker, i alla fall för mig. Detta tillsammans med Groundhog Day och Spaceballs är mina mest sedda komedier. Detta är bra skit, och jag rekommenderar dig, käre läsare, att genast söka rätt och se denna pärla till komedi.

4/5