Remarkably Bright Creatures (2026)

 

Detta är Olivia Newmans tredje långfilm som regissör, och med Där Kräftorna sjunger (2022) kan man tänka sig att hon hade samlat på sig tillräckligt med trovärdighet för att göra ett eget, större projekt. Här står hon, precis som i hennes första film First Match (2018) dessutom för manusarbete. Sally Field och Lewis Pullman är skådespelarna i centrum. Producerar gör bland andra Peter Craig, som förutom producent också skrivet ett och annat manus. Vad sägs om Gladiator II, The Batman, Hungergames - Mockingjay-filmerna och The Town.

Detta är en liten mysig, småromatisk film med en bläckfisk i huvudrollen.

3+/5

Mothers' Instinct (2024)

 

Man vet tyvärr redan innan man sätter på filmen att den inte är 5/5. Hade inte hört talas om den, och med två vassa huvudrollsinnehavare i Jessica Chastain och Anne Hathaway. Detta är dessutom en remake på en Belgisk film, Duelles, från 2018, med ett IMDB betyg på 6.5. Inte direkt så att det slår gnistor. Förlagan utspelar sig på 2010-talet, men både den Belgiska och denna utspelar sig på 1960-talet.

3/5

Adolescence - Miniseries

 

Fyra avsnitt, det är allt man får. Men vilka avsnitt sedan. Det är mycket som är bra. Skådespelarinsatser, samhällskommentaren och storyn. Det som är bäst är däremot kameraarbetet filmfotografin. Jäklar i havet. Det har regnat priser och nomineringar - med all rätt. Brittiskt, ska kanske också nämnas.

Funfact: Brad Pitt är executiv producent

Har ni inte fattat det än är detta en solklar rekommendation.

Tulip Fever (2017)

 

En dramatisering av tulpanfebern i Amsterdam, vilket såklart kittlar lite. Filmen spelades in redan 2014, och på de åren gick Vikander till att bli en internationellt erkänd Oscarsvinnare. En bra uppsättning skådespelare, och ett par namnkunniga mindre roller i Judi Dench och Christoph Waltz. Filmen har floppat ordentligt och med en budget på $25M så spelade den in mindre än $10M.

Påkostad, lite lyxig - men ändå är det något som skaver. Köper inte den manliga huvudpersonen eller hans enormt korkade kompis. Det i kombination sänker filmen för mig.

2+/5

Corsage (2022)

 

Kostymdrama. Snyggt konvolut. Totalt en ok film, men tyskan gör det inte lätt för sig, även om den här rättare än annat. Jag var inte speciellt underhållen och även om betyget säkert kan tyckas orättvist så blev jag inte speciellt underhållen.

2+/5

Sound of Metal (2020)

 

Detta är Riz Ahmeds och Darius Marders indie-film. Ahmed spelar huvudrollen och Marder står för regi och är har skrivit manus. Filmen fick en Oscarsnominering för bästa film 2021. IMDB listar filmen som en 2019 - math dont math. Marder står för manus för fyra av fem-filmen The Place Beoyond the Pines(2012) annars har han inte gjort så mycket. 

4/5

Jury Duty Presents: Company Retreat (2026)

 

Jag hade så kul med första säsongen av Jury Duty, och blev överlycklig när jag såg att det var dags igen. Det är next level.

"Anthony, en riktig vikarie, anställs av det fiktiva företaget Rockin' Grandma's Hot Sauce inför deras årliga retreat. Det är vd:n Dougs sista retreat inför pensionen, samtidigt som sonen Dougie Jr. kämpar för att visa sig värdig att leda. Samtidigt uppvaktas företaget av ett slipat riskkapitalbolag som vill köpa upp verksamheten."

Det går ju inte konceptuellt att överträffa första säsongen men jäklar i havet om de inte försöker.

Bara se det!

Miss Sloane (2016)

 

Det har blivit en hel del Jessica Chestain på sistone, och jag måste säga att hon växer. Manus är skrivit av Jonathan Perera, och detta var hans första försök. Vi får väl se om där kommer mer. För regi står hyfsat rutinerade John Madden, vars främsta film är Shakespeare in Love (1998) och senare seniorkomedin Hotell Marigold (2011). Denna filmen var helt utanför min radar när jag spottade den på Prime och ångrar verkligen inte att jag såg den. Bra cast, snygg dialog och inte utan överraskningar - precis som det ska vara.

4/5

The Flying Deuces (1939)

 

Ibland vet man inte varför. Det bara händer. Nyfikenheten kanske tog överhanden. I vilket fall så vet ju "alla" i min generation vem Helan och Halvan är, eller Laurel and Hardy som de heter på orginalspråket, men samtidigt kommer jag inte ihåg att jag någonsin sett något med dem. Jag såg ju Steve Coogan och John C. Reillys film Stand & Ollie(2018) och tyckte om den. Det var något geniunt med den. I vilket fall så vill jag rikta ljuset på den svenska översättaren av filmen. "Vi Fara till Sahara" är brilliant. Det är precis det filmen handlar om. Nöjet att se filmen var närmare kopplat till filmhistoria än att jag blev underhållen. 

3/5

Fallout - Season 2

 

Tycker mycket om universumet och lite kittlande är det att skutan går mot New Vegas, vars förlaga antas vara spelet som utvecklades av Obsidian som en spinoff på Fallout 3, och inte Bethesda själva. Tycker Walter Goggins, Ella Gurnell coh Aaron Moten fortsätter hålla fanan högt. Kyle MacLachlan, aka Dale Cooper från Twin Peaks får synas lite mer. Humorn finns där. Nolan och Joy är co-producers, vilket efter Westworld tv-serien måste känts självklart. Tyvärr drog man ut på den rackaren lite för länge. Början var helt magisk. Ska bli intressant att se vilken väg den duon väljer framöver.

Why Didn't They Ask Evans? - Miniseries

 

En tredje miniserie på kort tid baserade på verk av Agatha Christie och den som levererar bäst. I huvudrollen ser vi Will Poulter med Lucy Boynton som sidekick. Hugh Laurie är även han med på ett hörn, och inte bara som skådespelare utan även som regissör och manusförfattare.

Ordeal by Innocence - Miniseries

 

I january sågs Seven Dials och här kommer en ny miniserie baserad på Agatha Christies verk. Stark cast i Bill Nighy, Matthew Goode, Ella Purnell och Luke Treadaway. Tydligen är denna från 2018, ibland går ju brittiska produktioner en lite förbi, speciellt när de inte är så starka, vilket jag tyvärr måste konstatera att denna miniserien inte är.

Young Sherlock - Season 1

 

Mer Sherlock åt folket och när jag såg att Colin Firth var med på tåget och Guy Riche (som ju gjort Robert Downey Jr.-filmerna) så blir man nyfiken.

Landar i ett helt ok, men ändå med en budget-känsla som är svårt att skaka av sig.

Random Hearts (1999)

 

1999, det stora filmåret, och här har vi en film...som inte alls kvalificerar sig till den skaran. Sidney Pollack står för regi och Harrison Ford och Kristin Scott Thomas spelar huvudrollerna. Där är något jag gillar med filmen, kanske är det tidseran.

2+/5

The Big Sick (2017)

 

Kumail Nanjiani spelar Kumail Nanjiani i en film om kärlek över gränserna. Zoe Kazan spelar "tjejen" och hennes föräldrar är Ray Romano och Holly Hunter. Dock gillar jag Kumails pappa bäst, spelad av Anupam Kher. Vi rör oss i standup-världen, där Nanjiani gjort sig ett namn och med detta är också lite kollegor castade, bland annat Bo Burnham, känd från Netflix. Filmen är till viss del självbiografisk, och för manus står Nanjiani och hans fru Emily v. Gordon. 

En liten söt historia.

3/5

Licorice Pizza (2021)

 

Bra film - men historien bakom castingen är nästan ännu bättre. Alana Haim spelar huvudrollen, en av tre systrar i det Grammy-nominerade bandet HAIM där hon lirar med sina två systrar. Såväl hennes systrar som mamma är förresten med i familjen och spelar hennes riktiga familj. Till på köpet så var Alanas mamma, Donna, bildlärare till PTA när han var barn. PTA lärde känna Alana genom att regissera deras musikvideos. Alana (och hennes systrar) satt dessutom barnvakt till Cooper Hoffman.

Cooper Hoffman, son till den legendariske Philip Seymour Hoffman. Den enda kändisen där jag blivit ledsen över att ha tagit emot dödsbeskedet. PTA hade jobbat med PSH och bad Cooper att provfilma - och jäklar vilket lyckokast.

I andra roller ser vi Sean Penn, Tom Waits, Bradley Cooper och Benny Safdie - en fantastisk röra av karaktärer. Som en bonus är också Sasha Spielberg, Stevens dotter, med i en liten roll.

Detta var en mysig, annorlunda och uppfriskande film.

Nu är det så bara debuten, Hard Eight (1996), kvar innan jag sett Paul Thomas Anderssons samtliga alster. Hittills tycker jag bäst om Magnolia och sämst om Punch-Drunk Love. Den landade inte riktigt för mig.

4/5

No Way Out (1987)

 

Vi ser en stilig Kevin Costner, från tiden innan han tog sig själv på för stort allvar. Vi ser en stabil Gene Hackman och en energisk Will Patton. En psykologisk thriller i 80-tals tappning, vilket för mig 2026 gör att jag inte riktigt köper allt - däremot blir det en halv poäng i bonus för slutet.

3+/5

MAMA (2013)

 

Argentinska Andy Muschietti står för regi och har tillsammans med syster Barbara skrivit manus. Detta fick honom på kartan och han var tilltänkt att regissera The Mummy (2017) men valde istället rebooten av It (2017) och uppföljaren. I Mama ser vi en stabil Nikolaj Coster-Waldau och en ganska oigenkännelig Jessica Chastain som letar efter försvunna brorsbarn. En skräckfilm - som enligt min mening visar för mycket för snabbt - men nog reser sig håret på ens armar mer än en gång.

3/5

Mermaids (1990)

 

Cher och Bob Hoskins må ursäkta, men filmen handlar mest om en ung Winona Ryder. 1990 måste väl ses som hennes stora genombrottsår så hon detta år även spelade med i Edward Scissorhands som jag såg när den kom på VHS. På tal om ung så ser vi en 10-årig bedårande Christina Ricci som lillasystern.

Småmysig film!

3/5

The Family Stone (2005)

 

Huvudpersonerna i filmen är Dermot Mulroney, som tar med flickvännen SJP hem för att fira jul. Luke Wilson, Diane Keaton, Craig T. Nelson och Claire Danes är alla bra, men mest av allt gillas Rachel McAdams. Sämst är SJP. Hon är en få skådespelare som jag tycker genuint illa om - dessutom spelar hon en roll som verkligen får en att ogilla henne.

3/5

Heartburn (1986)

 

Streep var etablerad, med Deer Hunter(1978), Manhattan(1979) och Kramer mot Kramer(1979) i bagaget. Filmer om par verkar vara storsäljare och succé blir det även med Sophie´s Choice(1982). Jag har sett en av hennes tidiga filmer som inte riktigt slog - I lust och nöd, eller Heartburn på originalspråket. Kul skådespelare förutom Streep och Nicholson i Jeff Daniels, Milos Forman(!) och inte minst en kort episod med Kevin Spacey som här gör sin långfilmsdebut. Det skulle dröja ända till mitten på 1990-talet innan Spacey blev en superstjärna i De Misstänkta(1995) och Seven(1995) - och sedan rullade det på.

Denna filmen funkar inte riktigt. Där är något som skaver. Nicholas som jag brukar tycka är toppen är kanske problemet? Nicholas gjorde Gökboet(1975) och The Shining(1980) - då redan 20 år in i karriären och med osannolika 2 Oscars (Gökboet och Ömhetsbevis) och 5 Oscarsnomineringar under bältet. Han fick för övrigt en nominering också 1986.

Manuset bygger på en biografi, och är väl inte det starkaste.

Jag orkar inte längre spekulera och ger 

2/5 

Army of Darkness - Evil Dead III (1992)

 

Första Evil Dead kom 1981 och följdes upp 1987 för att sedan avsluta triologin 1992. Sam Raimi står för regi, och han gick sedan vidare att 2004-2007 släppa Tobey Maguires Spiderman filmer, som jag gillar. I min förra post pratade jag om hur King of Comedy hade åldrats....men detta tar det till en ny nivå. Stop-motion skelett bonanza!

Första tredjedelen av denna filmen är riktigt bra, men sedan tappar den mig ganska mycket. Det blir för mycket fighting, som inte är speciellt njutbart.

Raimi är aktuell med Send Help, där Rachel McAdams spelar huvudrollen, en film jag ser fram emot att se.

3/5

King of Comedy (1982)

 

Scorsese har gjort många högt aktade filmer och 10 av dem med Robert DeNiro

År	Film	Roll
1973	Mean Streets	Johnny Boy
1976	Taxi Driver	Travis Bickle
1977	New York, New York	Jimmy Doyle
1980	Raging Bull	Jake LaMotta
1982	The King of Comedy	Rupert Pupkin
1990	Goodfellas	Jimmy Conway
1991	Cape Fear	Max Cady
1995	Casino	Sam Rothstein
2015	The Audition (kortfilm)	Sig själv (fiktiv version)
2019	The Irishman	Frank Sheeran

Sanslöst! 46 års samarbete och alla med över 7.0 på IMDB (utom New York, New York)

Det var mycket med filmen jag gillade och man kan se hur även denna filmen inspirerat. Det första som slog mig var hur det kändes väldigt mycket Joiquin Phoenix i The Joker.  Jag var inte riktigt beredd på den extrema cynismen. Faktum är att detta hade funkat minst lika storymässigt som idag. Manuset är skrivet av Paul D. Zimmerman och förutom denna filmen har han 4 nedslag som författare - två filmer med ~5 i betyg på IMDB samt....70 avsnitt av Sesame Street. Fantastiskt!

Scorsese har 9 upcoming projects som regissör och 17 som producent. Inte helt illa för en 84-åring.

När det kommer till betyget har jag våndats. Jag vill egentligen sätta 4/5 - men den har åldrats för mycket. Jerry Lewis är riktigt bra och Sandra Bernhard är Sandra Bernhard på crack. Filmen blev en kommersiell flopp och slogs mot titlar som Gandhi, E.T, Blade Runner, Sopies Choice, Das Boot och Tootsie det året.

Funfact:

Utifrån tillgängliga data över regissörer med många nomineringar är Scorsese den som sticker ut:

Martin Scorsese – 10 nomineringar, 1 vinst (för The Departed, 2006)   

→ Ratio: 10 nomineringar per Oscar

Detta är den högsta kända siffran bland regissörer med många nomineringar. Andra stora namn ligger betydligt lägre:

Steven Spielberg – 9 nomineringar, 2 vinster  

→ 4,5 nomineringar per Oscar

William Wyler – 12 nomineringar, 3 vinster  

→ 4 nomineringar per Oscar

John Ford – 5 nomineringar, 4 vinster  

→ 1,25 nomineringar per Oscar

Scorsese är alltså den mest nominerade regissören som nästan aldrig vinner.

3/5

Mel Brooks: The 99 Year Old Man! (2026)

 

En tvådelad dokumentär om Mel Brooks med regi om Jud Apatow. Mel Brooks framstår som en enormt jobbig person att vara runt - men samtidigt en person med enormt mycket energi. Jäkla i havet vad skarp han är. 99 år gammal. "Alla" komiker som är något är med och kommenterar.

Intressant, för mig som inte har så stor inblick i Mel Brooks tidigare filmer - samtidigt som Space Balls är en av mina absoluta favoriter.

3/5

Reptile (2023)

 

Det första som slår mig är hur ung Benicio Del Toro ser ut. I de senaste filmerna jag sett honom i har han sett gammal och sliten ut - men här (55 år vid inspelningen) ser han oförskämt fräsch ut. Var det kanske för att han fick vara med och skriva manus tillsammans med Grant Singer, som också står för regi? Eller var det kanske för att hans i-filmen-fru var Alicia Silverstone? Eller var det kanske för att han fick spela in film tillsammans med Justin Timberlake?

Singer har gjort musikvideos till Sam Smith, Lorde, The Weeknd och Taylor Swift. Det är världen han kommer ifrån men med Reptile ger han sig in i filmens värld och har redan två projekt som ligger i pre-production. En av dem heter Reenactment, och där får vi åter hänga med Del Toro men också med Ana de Amras och Cameron Diaz. Hennes Back in Action blev väl inte riktigt den återkomsten hon tänkt sig efter 10 år borta från vita duken men hon har gett sig själv fem nya chanser att göra ett gott andra intryck.

Tycker filmen berättas lite slarvigt. Det blir inte de där sköna - "det var som fan"-ögonblicken som man vill ha av en film som denna.

2+/5

The United States vs. Billie Holiday (2021)

 

Lee Daniels, regissör, är för mig känd för Preciouis(2009) och The Butler (2013). Båda bra filmer som skildrar amerikansk svart historia. Av någon anledning dröjde det hela vägen till 2021 innan hans nästa projekt. Vet att jag hade The Paperboy(2012) i pipen vid något tillfälle, men 5.7 på IMDB skrämde bort mig.

Filmen är sådär, men huvudrollsinnehavaren Andra Day, som förutom skådespelare också är musikartist, är fenomenal. Rollen gav henne en Oscarsnominering samt en Golden Globe. Välförtjänt!

3/5

Woman Walks Ahead (2018)

 

Jessica Chastain är en änkekvinna bosatt i New York som gör det till sitt livsmål att porträttera Sitting Bull. Filmen utspelar sig på 1890-talet, och nybyggarnas grymhet är skrämmande. Landskapet, som alltid när vi är i den vilda västern, är magnifikt.

2+/5

Am I OK? (2024)

 

Dakota Johnson undrar om hon är ok, och har sin sköna polare, spelad av Sonoya Mizuno som sällskap. Johnson är helt ok och där är ganska skönt banter. Den känns välgrundad, men samtidigt lite väl grund. Filmen är ok.

2+/5

Ricky Gervais: Mortality (2025)

 

Jag tycker Ricky Gervais har sina bästa år bakom sig. Som alla standuppare så blir det trubbigare med åren. Faktum är att jag faktiskt har det lite tråkigt, även det är fyndigt och kul - men också så jäkla förutsägbart.

Inget ont om Gervais dock.

2/5

Train Dreams (2025)

 

Kärnan i filmen utspelas i början på 1900-talet. Vi följer Robert, spelad av Joel Edgerton. Filmen gränsar till feelbad-filmerna jag normalt gillar, men här är det mer konstant hopplöshet och strävan som står för tyngden. Clint Bentley står för regi och har också varit med att skriva manuset. Detta är hans andra film, hans första är Jockey (2021), som jag hört talas om, men inte sett. Vi lär få se mycket mer av Bentley framgent. Han har också producerat (och skrivit manus för) en film som heter Sing Sing(2023) - där krokar han arm med A24 (igen detta produktionsbolag). Den filmen blev den nominerad för tre Oscars - bästa Musik, bästa manliga huvudroll och bästa manus efter förlaga (där Bentley alltså också var med).

Train Dreams är nominerad för hela fyra Oscars. Bästa foto, musik (av Nick Cave), Bästa film(!) och bästa manus. Två riktigt tunga kategorier med andra ord.

Edgerton är bra, fotot är bra men det som höjer filmen ett snäpp extra är William H. Macy och inte minst berättarrösten. Älskar en bra berättarröst.

4-/5

En dag (2011)

 

Anne Hathaway och Dexter Mayhew spelar huvudrollerna när vi får följa deras karaktärer över tjugo år, alltid den 15 juli. Det tar sin start 1988 på examensdagen.

Vacker, intressant och att inget varar för evigt.

4/5

Waiting for the Barbarians (2019)

 

Efter en novel från J.M. Coetzee, nobelpristagare 2003, har Ciro Guerra skrivit manus och står dessutom för regi. Guerra är Colombian och gör med detta sin femte långfilm. Hans tidigare verk har jag inte sett då det rör sig om spansktalande filmer som inte verkar ha spritts så brett.

Den här filmen har många problem, så vi börjar väl där. Det största problemet är Johnny Depp. Han är inte trovärdig som människa. Det blir bara töntigt och funkar inte alls, vilket tyvärr förstör mycket av filmen. Robin Pattinson spelar en mindre biroll, och märks inte direkt av.

Däremot skall jag slå ett stort slag för fotot. Kanske är det miljöerna som sådana som tar andan ur en och bidrar till en filmglädje. Men det spelar väl egentligen ingen roll då man sitter och njuter. Det andra som förtjänar hyllas är Mark Rylance, och jag begriper inte varför jag sett så lite av honom genom åren, samtidigt som jag blickar genom hans filmografi och ser att jag trots allt sett honom i ganska mycket. Senast var det i Wolf Hall i rollen som Thomas Cromwell, där han också gjorde ett gott intryck. Jag har sett honom i mer och han har varit aktiv länge - dock är där en väldigt stor skillnad i frekvens de senaste 15 åren. Efter lite googlande så har han varit väldigt aktiv som scen-skådespelare men verkar sadlat om lite på äldre dar. Förutom att blivit hyllad av ovan nämnda Wolf Hall så har han en Oscar i bagaget från Spielbergs Bridge of Spies.

2/5

We Live in Time (2024)

 

John Crowley har regisserat We Live in Time (2024) med Andrew Garfield och Florence Pugh i huvudrollerna. Medans Pugh är super så är Garfield lite mer åt Hugh Grant hållet, fast han kanske hellre siktar på att vajba lite mer som Colin Firth. Om man nu kan vajba som stela engelska snubbar.

VARNING: Detta är en romantisk film som kanske inte passar alla. Jag trillar dock dit direkt.

4/5

Limitless (2011)

 

Det är inte ofta jag ser om filmer, men nu fick jag ett sug. Filmen kom precis innan bloggen drog igång. I huvudrollen ser vi Bradley Cooper och Neil Burger står för regi. Burger gick efter denna vidare till Divergent (som sög), Voyagers (som sög) och The Marsh King's Daughter (som var ok). Innan limitless gjorde han en ännu bättre film, nämligen The Illusionist, med Edward Norton och Paul Giamatti. Magisk!

Detta är en toppenfilm, även om jag tycker den har åldras pga lite specialeffekter.

Filmen fick en tv-serie spinoff, som gick i 22 avsnitt mellan 2015-16.

4/5

Springsteen: Deliver Me from Nowhere (2025)

En film om Springsteens sjätte album, Nebraska, som enligt källor inte ens är ett av hans tre bästa. Tydligen är det så att Springsteen-kännarna verkar hålla denna högt. Väldigt utelämnande på många sätt. I huvudrollen ser vi Jeremy Allen, som gör ett riktigt bra jobb. I en biroll ser vi Jeremy Strong, som jag ibland har lite svårt för, men som här funkar bra.

Vi har sett väldigt många biografiska filmer de senaste åren, och denna sticker ut genom att vara lågmäld.

Jag är ingen stor Springsteen-fan, vilket kanske bumpat ut betyget ett snäpp. Jag är i vilket fall nöjd.

3/5

Babygirl (2024)

 

Detta var den mest pinsamma filmen jag sett på länge. Jag är en stor fan av Nicole Kidman, vars arv till filmen är storslaget, något man inte kan säga om valet av skönhetsingrepp. "Hennes modigaste film hittills, läste jag i en intervju", och visste att filmen var kass men att hon visar sig naken. Hon spelar mot Harris Dickinson, och jag känner inte alls att deras kemi funkar, vilket bara gör det ännu sorgligare. Även om jag tycker att mod skall belönas så behöver inte det betyda att jag tycker det är bra.

Dickinson har jag sett i Triangle of Sadness(2022) och senast i A Murder at the End of the World, vilket får mig att sakna duon Zal Batmanglij och Brit Marling. Marling är i alla fall aktuell i ett projekt där hon och Natasha Lyonne står för manus och Lyonne för regi. Båda spelar roller. Lyonnes Russian Doll var helt magiskt bra.

För Babygirl står Holländskan Halina Reijn för både manus och regi och man kan ju tänka sig att det blir svårt att göra mer film efter ett magplask som detta, och utan några egentliga hits på CV:t. Dock verkar produktionsbolaget A24 ha skopat upp henne för en tredje film tillsammans. Denna gången med kändisen(?) Gracie Abrams som skall göra sin debut.

1/5

Friday Night Lights (2004)

 

Amerikansk fotboll, denna speciella sport som ändå har något. Vi har blivit bekanta med sporten genom otal filmer i highschool miljö - och det är precis vad som serveras här. Filmen är baserad på en novell av Buzz Bissinger och med screenplay av David Aaron Cohen och Peter Berg, som också står för regi. Han CV includerar Hancock (Will Smith som dekad superhjälte) och Battleship, filmen baserad på ett spel. Tyvärr har jag sett den filmen.

Stjärnan i Friday Night Lights är utan tvekan Billy Bob Thornton som coachar ett highschool lag mot titeln. Annars är det än ung och ganska okänd cast, med undantag av Connie Britton och tydligen också Amber Heard, vars kändisskap dock inte primärt är från sina skådespelarinsatser.

Filmen är ok. Tycker den hittar en fin balans jag känner en doft av autenticitet. Filmen gick så pass bra att det gjordes en tv-serie som rullade på i 5 säsonger och 76 avsnitt. Connie Britton stannade kvar medans Thornton ersattes av mer tv-vänliga Kyle Chandler.

3/5

The Age of Adaline (2015)

 

Age of Adaline är en riktigt bra film. Den främsta orsaken är manuset, som är skivet av J. Mills Goodloe och Salvador Paskowitz. Ingenting de gjort tidigare kommer ens i närheten. Förutom att detta är en storslagen kärleksfilm så finns där något större, vars mysterium tar det till nästa nivå. För regi står Lee Toland Krieger, född 1982. Han var alltså 33 när han gjorde denna. Redan 2009 gjorde han en hyllad film med Adam Scott, Brittany Snow och inte minst J.K Simmons, The Vicious Kind (2009). Enormt imponerande - och vad det verkar self-made. Efter hyllade The Age of Adaline (2015) så har han inte gjort fler filmer, däremot har han gjort enstaka avsnitt i tio olika tv-serier. Han har dock en film i pre-production och om castingen stämmer får vi se både Millie Bobby Brown och Margo Martindale.

Jag har höga förväntningar.

4/5

Death by Lightning - Miniserie

 

Michael Shannon spelar den osannolike presidenten James Garfield och Matthew Macfadyen hans mördare. I biroller ser vi bland andra Nick Offerman och Bradley Whitford, och jag gillar dem båda. Vad gäller Shannon tycker jag att han funkar väldigt bra, däremot har jag betänkligheter jämtemot Macfadyen. Det blir lite för mycket ibland, och detta spricker hål på trovärdighetsbubblan.

Serien på fyra avsnitt är hyllad och jag riktar en rekommendation även jag.

Punch-Drunk Love (2002)

 

Jag hade av någon anledning inte sett Punch-Drunk Love, med Adam Sandler och Emily Watson i huvudrollerna och Luis Guzmán och Philip Seymour Hoffman i biroller. Manus och regi står Oscars-aktuella Paul Thomas Anderson för. Allt är med andra ord riggat för att jag fullkomligt skulle älska filmen, men det gör jag inte.

Det är kul att se Sandler inte göra tramskomedi, även om jag uppskattar de filmerna med honom. Utan detta kanske vi aldrig hade fått en Uncut Gems, vad vet jag.

Med detta har jag sett alla PTAs filmer utom hans första, Hard Eight, och Licorice Pizza. Den senare är jag verkligen sugen på att se och får väl ge mig på jakt efter en streamingplattform nära mig.

3+/5

Agatha Christie's Seven Dials - Miniserie

 

Mia McKenna-Bruce spelar huvudrollen i en miniserie baerat på en Agatha Christie-roman, men klarar inte riktigt bära rollen. Helana Bonham Carter och Martin Freeman syns i framträdande biroller.

Där är ett lager, eller en yta, i serien som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att något inte funkar. Den lyckas inte suga in mig och kontentan blir att det bästa med serien var att den var kort.

The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

 

Jag ville ha mer av Tom Gormican och Kevin Etten och kastade mig således raskt in i en film med ett långt namn. Detta är en buddy komedi med Nicolas Cage och Pedro Pascal, men mest av allt om Nicolas Cage. Detta är en fantastisk meta-film men det är nästan roligare att prata om och tänka på den, diskutera grepp och repliker - snarare än filmen själv.

Ni vet väl förresten att Nicolas Cage har en Oscar, som bästa huvudroll i fantastiska Leaving Las Vegas (1996). Frågan är om den håller idag? Visste ni förresten att ett av hans barn heter Kal-El Cage.

3+/5

Anaconda (2025)

 

Jag har absolut inget emot Jack Black, men ibland blir han lite mycket. Detta är jag nog knappast unik om att tycka, det är ju hans signum. Här tonar han dock ned sig. Allt är relativt. Vi ser också Paul Rudd, Steve Zahn och Thandiwe Newton. Zahn är nästan bäst. Newton känns underutnyttjad.

Vad som också är bra är hela filmen. Den är så jäkla meta. För regi står Tom Gormican, som skrivit manus tillsammans med Kevin Etten. Paret blev uppmärksammade för The Unbearable Weight of Massive Talent med Nicolas Cage. Jag är så sugen. De gjorde också en hyfsad leverans i form av manuset till den nya Axel F filmen från 2024.

Filmen bygger på Anaconda(1997) där John Voight, Jennifer Lopez, Eric Stoltz, Owen Wilson och Ice Cube befinner sig ute i jungeln i jakt på en episk gigantisk orm. Vilken jäkla cast. Den stoltserar med 4.9 på IMDB, ska nämnas. Att 2025 göra en film som handlar om ett gäng som skall göra en spirituell uppföljare av denna är modigt, och kul.

Denna filmen är inte lika uppskattad som Nicolas Cage-meta-filmen, men jisses vad jag skrattade. Där är några fantastiska scener och repliker som kommer värma mitt kalla hjärta en lång tid framöver. Det roliga är att sällskapet, i form av barn 9, 11 och 14 hade precis lika kul - även om vi inte skrattade åt samma saker.

Klart att den har brister - men det går inte att argumentera emot underhållningsvärdet. Jag kan också argumentera för det med en fotbollsmetafor. Messi kan få 10/10 i betyg i en match genom att avgöra den med ett mål efter att ha varit anonym i större delen av matchen. Detta är en 10/10 scen - annars ett hyggligt arbete med många fniss och skratt. Betyget blir...

4/5

Heretic (2024)

 

Hugh Grant har mer och mer börjat finna sin nya plats här i livet och jag tycker han framstår som en verklig livsnjutare som väljer projekt han verkar tycka är kul. Med tanke på hans enormt framgångsrika karriär så lär han endast fortsätta jobba för att han tycker det är kul. Vilken filmografi, som sträcker sig tillbaka till 1982.

I Heretic, med manus och regi av Scott Beck och Bryan Woods, får Grant sällskap av Sophie Thatcher (senast sedd i Companion) och Chloe East. Jag har tidigare sett en Beck/Woods, nämligen deras 65(2023) med Adam Driver. De skrev också manus till Sophie Tatchers första långfilm, The Boogeyman (2023).

Detta är en ganska bra film. Jag gillar hela upplägget, inledningen och en bit in är den brilliant. Tyvärr tycker inte jag att man klarar av att få ihop det på ett sätt som passar mig. Man tappar mig. Det blir lite för långsökt och omständligt. Det håller inte riktigt ihop.

3/5

The Substance (2024)

 

Man hade ju hört en del om denna rullen. Demi Moore hyllad. Margaret Qualley modig (läs: naken). I vilket fall så har Coralie Fargeat skapat något underhållande. Filmen är Oscars-nominerad för bästa film, bästa regi och bästa manus. Vilket genombrott för Fargeat, med sin andra film i karriären. Vilken återkomst för Moore, som är hyllad för att honom är modig (läs: naken och gammal...samtidigt).

Detta är såklart rakt in i vedboden för mig. Bra, kul och intressant.

4/5

David Bowie: The Final Act (2025)

 

En fin och lite annorlunda dokumentär. Fokus är inte på hans största framgångar, utan snarare hur han var som person och de mindre populära projekten han jobbat med. En del är bra, en annan känns hämtat från en hatt. Gillar också lite härliga gamla tv-klipp - tex att Bowie såg Internets storhet tidigt.

3+/5

Prey (2022)

 

I ett svagt ögonblick tänkte jag att jag skulle se massa Predator-filmer. Aliens har man ju sett, men dess kusin från landet har blivit lite bortglömd. Egentligen var jag sugen på den första filmen med Arnold, men med tanke på att Prey rankas som den näst bästa var det bara att bänka sig. Intresset synkar såklart också med Predator:Badlands (2025), som säkert snart hittas på en streamingplattform nära dig, såvida du har Disney då.

Dan Trachtenberg var en annan orsak, och då är det inte bara namnet som lockar. Hans första långfilm, med regi och manus var 10 Cloverfield Lane(2016), som jag belönade med en 4 när jag såg den. Detta är blott hans andra film. Blown away! Håll ögonen på Trachtenberg, där kommer att komma fin-fin underhållning.

4/5

Silverado (1985)

 

En riktig westernrulle med Kevin Kline, Scott Glenn, Danny Glover och Kevin Costner som "gänget, men med många andra speciella castingval. Det som inte alls funkar är John Cleese, som brittisk sheriff i en dammig småstad. Brian Dennehy är däremot lysande i sin roll som en härlig och kamratligare version av Sheriffen i Nottingham. 

Karaktärerna introduceras på ett härligt vis och där är många bra scener och rykande one-liners. Dock känns det lite tramsigt emellanåt, som ett häftigt grabbgäng som är ute på rackartyg. Det träffar inte mig helt, även om jag blir underhållen.

För regi och manus står Lawrence Kasdan, som är mest känd för sina manus. Han har skrivit Star Wars V och VI + Jakten på den försvunna skatten tillsammans med Lucas i början på 80-talet. Han har, under 90-talet skrivit Bodyguard och Wyatt Earp och här på 2010-talet så har han varit inblandad i såväl The Force Awakens som Solo: A Star Wars Story. Kul!

3+/5

The Covenant (2023)

 

Guy Ritchie måste tillhöra en av de mer produktiva och ojämna regissörerna som finns. Hans bästa verk ligger fortfarande 25 år bak i tiden. Normalt flexar han på sina Uk Gangsta-muskler, även om han ibland gör avsteg, som här i The Covenant.

Stabil, spännande och bra på många sätt - trots att jag egentligen är lite trött på temat amerikanska soldater i öknen.

4/5