Senaste månaden har handlat mest om spel, och inga spännande filmer har setts. Nu när semester är slut och hösten börjar bulta på dörren kommer det säkerligen förändras. Jag är periodare.
Alla gamers har någon slags förhållande till Laura Croft. Vare sig det är ett one night stand, en längre relation eller kanske bara en dröm om Angelina Jolies incarnation. Jag har aldrig varit ett fan av spelen - men förstått dragningkraften ur ett marknadsperspektiv.
Första Tomb Raider kom 1996, med Core Design som utvecklare. Fram till 2003 pumpade man ut ytterligare fem titlar. När filmen som kom 2001 så visste folk utanför datorspelsvärlden vem Laura Croft var, vilket får anses vara en bedrift. En uppföljare kom 2003, Tomb Raider - Cradle of Life.
Crystal Dymanics fick ta över staffettpinnen efter att det som kom att bli Core Designs sista iternation, Angel of Darkness, bombade. Crystal Dymanics släppte 2006 sin första titel - Tomb Raider Legend och följde upp med Anniversary (2007) och Underworld (2008). Man gjorde dessutom en spinoff - Laura Croft and the Guardians of Light, vilket fick god kritik. Jag har kört den på XBOX efter att den släpptes som XBLA titel och måste instämma.
2013 års version heter rätt och slätt Tomb Raider. Detta är en reboot och vi får möta en ung Laura Croft på sitt första äventyr och även innan hon fick sina bröstimplantat.
Spelet är väldigt vackert och stämmningsfullt, Laura Croft är en pudding, karaktärerna som presenteras är helt ok dessutom lyckas spelet väcka känslor - om än Hollywoodiserade sådana. Där är en bra variation fighting och pussel. Ens arsenal uppdateras allt eftersom och ger en nya verktyg och förmågor.
Tyvärr känns gameplay lite tröttsamt och förutsägbart. Vågor med fiender som man måste ta sig an, istället för att ge fler alternativa vägar som Dishonored till exempel. Även om bandesignen ibland är lite smart så är den alltför begränsad. Världen är ologisk, och man kan för sitt liv inte förstå vad tungt beväpnade vakter gör mitt ute i ingenstans. Hur tusan tog de sig dit? Spelet hade vunnit enormt mycket på att vara mer öppet och använda sig av större kartor, och verkligen tvinga mig att vara en överlevare och upptäcktsresande. Det är för tvingande och smalt.
QTE, Quick Time Events drar ner betyget ytterligare, specielt när man ínte sitter med en controller i nävarna då det blir än mer ologiskt. Sådan tur är är det någorlunda begränsat I sin förekomst. Vid de oundvikliga misslyckandena får vi se Laura gå ond, bråd död tillmötes. Själva bilden av Laura som dör på de mest våldsamma sätt är ett bra inslag och man kan inte låta bli att rycka till lite efter att ha sätt Laura bli spetsad på en pale - när det sker för femte gången för att man inte tryckte ned MB4 tillräckligt snabbt är det mest tröttsamt. Checkpoint/Autosave systemet är dock mycket generöst och fokuset är definitivt att ta dig genom storyn, oavsett om du suger eller inte.
En annan sak jag retar mig på är achievements. Geocashar ligger utspridda där jag uppmanas leta reda på alla. När mina kompisar är tillfångatagna, jag själv är svårt skadad så vet jag i alla fall hur jag hade resonerat vad det gäller det ämnet.
Ok, så spelet är inte perfekt, men det är bra mycket bättre än jag förväntade mig och jag ser faktiskt fram emot nästa, för det blir väl en nästa? Klart det blir. Med inspiration av öppna världar, något som ligger i tiden, ska det bli en fröjd att se vad Crystal Dynamics hittar på härnäst. Risken är såklart att det blir ett framstressat spel stöpt i précis samma mall för att passa in i den film som komma skall. I slutet på Mars tillkännagav man nämligen att film nummer tre skall komma.
