Bioshock Infinite

Det är Ken Levins visioner vi rör oss i, mannen som kommit och bli ett ansike för den så historiskt anonyma företagsstyrda spelvärlden. Detta är verkligen i förändring, inte minst i och med alla de skapare som bryter sig loss och startar egna studios och crowd fundade project men Levin har de senaste åren synts flitigt, inte minst så fort det pratats om Irrational Games och dess guldklimp BioShock.

Levin började 1995 jobba på den legendariska studion Looking Glass Entertainment, som under 90-talet kanske var den allra mest tongivande med Ultima Underworld I & II, System Shock, och Thief. Spel jag fullkomligt älskade. 1997 ingick LGE i en merger med ett annat företag och stängde så småningom butiken helt 2004. Levin drog sig vidare 1997, tillsammans med ett par kollegor, och startade Irrational Games. Deras första spel blev System Shock 2, och en omedelbar succé.

Bioshock kom 2007, året efter att Irrational blivit uppköpta av Take-Two Interactive, denna bjässe som käkat upp företag som Rockstar, Illusion Softworks, och Fireaxis. Take-Two verkar dock sköta det bra, eftersom alla nickelpersonerna har stannat kvar. Kanske är det för att de låter dem verka under eget namn och stödja dem, istället för att kväva. Vad vet jag. Vad jag vet är att sett till vilken framgång Bioshock blev, så måste det ha varit ett fantastiskt köp av Take-Two.

Det var legender som Doug Church och Warren Spector som förde System Shock till ljuset. Efter Ultima Underworld upptäckte de att man kunde berätta en historia utan trähattar och skägg. Spinoffen av detta beslutet ledde oss dels till att Deus Ex blev till (Spector och hans nystartade Ion Storm) samt att Levin designade en betydligt mer spelbar System Shock 2, vilket i sin tur ledde till den spirituella uppföljaren Bioshock.

Jag kommer än idag ihåg hur jag satt i soffan och körde igång Bioshock och den där otroliga känslan när det plötsligt var jag som tog över spakarna för att simma vår hjälte till fastare mark. Det var en mäktig känsla. Detta var 2007, och en hel del har såklart hänt sedan dess. Spelet var långt ifrån perfekt, men artdirection och skruvade skurkar gav en väldigt tillfredställande helhetsbild.

I del tre, eller infinite, som den heter, så börjar jag också i vattnet, i en liten roddbåt. Men det är som bakant inte ned i havets djup jag skall ta mig denna gången utan upp upp upp.

Musiken är alltid väl vald i Bioshock spel och även här är det en spännande art direction och ikonografi som förmedlar i kortfilmer, på posters och i värden där man rör dig.

Bioshock spelen har alltid lidit av en FPS känsla som varit lite off. Det är inte lika skarpt som de bästa utan känns lite slöare och klumpigare, i brist på bättre ord att klä känslan i. Fightingen innebär sällan större utmaningar och överhuvudtaget är handhållandet väl tilltaget.

Karaktärer och miljö är, som väntat, charmig och stilsäker men stel i jämförelse med tex Dishonored. Det känns inte heller riktigt lika charmigt twisted som sina föregångare, och jag svär att jag tar livet av de personerna som slänger dollarmynt och ammunition i askfaten.

Immersionen fungerade mycket bättre i första Bioshock, när man var fast under vattnet. I den miljön var linijäriteten logisk och bidrog till en härligt klaustrofobisk känsla. Högt i det blå blir samma linijäritet ologisk och hur charming staden än må vara så är immersionen inte där. Man har tagit sig vatten över huvudet.