Miles Davis: Birth of the Cool

Jag har länge försökt att tycka om all sorts jazz. Att försöka se storheten med det. Det lugnare och lite mer strukturerade har jag inga problem med, men så fort det blir för stökigt får jag problem. Det yttrar sig till och med fysiskt. En gång när jag var en liten parvel och liftade hem från en MFF-match så hamnade jag och en polare i ett fet BMW med jazzen på högsta volym. 20 minuter senare var det jag som stod och kräktes, sådan tur var klarade jag och hålla mig. Allt är jazzens fel.

Vad bättre dock än att försöka gå i närkamp och ta sig an det genom en dokumentär, tänkte jag. Miles Davis är en av de största och ungefär hälften in i kronologin är jag med på jazztåget, sedan ballar det mycket riktigt ur. Själva historien om Davis har fått kritik för att i för stor utsträckning försöka släta över och normalisera hans mörkare sidor, och för att spä på myten om honom. Han var ett as, men han var också en fantastisk musiker.

Senaste åren har jag haft diskussioner om verk vs person och min åsikt är att varje verk som på ett eller annat sätt underhåller mig kommer jag att insupa helt oavsett vem skaparen månde vara. Utan galningar hade underhållningen varit tråkigare och jag anser inte att det åligger mig som konsument att gallra detta utifrån vad personerna har gjort. Det i sig blir ett heltidsjobb. Ska jag göra åtskillnad på de som blivit straffade och suttit sin tid? Ska jag basera det på rykten? Jag väljer att helt ignorera den aspekten, men förstår de som väljer att göra på andra sätt.

En intressant om än inte knivskarp dokumentär.

3/5