Jag avslutar Woody Allen tittandet för denna gången med en betydligt nyare film, från 2010 för att vara mer exakt. Här kanske Allen har sin peak, popularitetsmässigt i Hollywood som 75-åring. Det är fortfarande åtta år innan han blir persona non grata och tvingas söka sig till andra länder för sina produktioner, ett tillvägagångssätt han dock är van vid. Det sjuka i hela denna historien är att han levt med anklagelser sedan 1990-talet.
Han var ett par med Mia Farrow från 1980 till 1992, när det uppdagades att Allen hade en romans med Farrows adopterade dotter Soon-Yi uppdagades. Allen kom att gifta sig med henne 1997. 1992, när romansen uppdagades, var Soon-Yi 22 år gammal. Detta är dock inte den stora skandalen.
Farrow och Allen hade två adoptivbarn och ett biologiskt barn tillsammans, Dylan, Moses och Satchel. Dylan och Farrow anklagar Allen för att ha förgripit sig på Dylan medans Moses och Soon-Yi försvarar honom. Deras tredje, och enda biologiska, barn, Ronan Farrow ställer sig på sin mammas sida. Moses anklagar också att Farrow manipulerat barnen för att ställa sig på hennes sida.
Woody Allen är inte dömd, men givetvis gör detta honom till en högst problematisk individ att förhålla sig till. Jag väljer dock att skilja verk från person - och kan således leva med att se hans filmer. Andra gör inte samma bedömning.
Tillbaka till filmen, vars cast består av Josh Brolin, Anthony Hopkins, Naomi Watts och Antonio Banderas.
3/5
Som en bonus har jag inkluderat en formkurva för Allen, som för övrigt precis fyllt 90. Håller inte med om Midnight in Paris höga betyg, samtidigt som de rödmarkerade alla dagar i veckan är sevärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar